I över ett halvt sekel har det pratats och drömts, skapats och monterats. Bland annat inne hos General Motors som 1956 visade upp Firebird II, som skulle färdas via elektroniska signaler från ”framtidens motorvägar”, och tre år senare autopilotstyrda Cyclone.
Först nu tycks det däremot som om drömmarna om en förarlös bil faktiskt håller på att bli verkliga. Målet är enligt branschexperter massproduktion någon gång mellan 2018 och 2020.
I dag sliter nästan samtliga större fordonsföretag med att försöka ta fram teknologi som kan utgöra hjärtat i en förarlös bil med hög säkerhet. Även it-företag som Intel har hoppat på tåget medan exempelvis studenter vid Stanford University försöker testa hur fort en förarlös bil kan köra på en racingbana.
Längst tycks sökmotorbjässen Google ha kommit.
Företagets satsning, som vevades i gång för två år sedan, börjar nämligen bära frukt.
• GRAFIK: Googles bilar närmar sig verkligheten
Google har under en tid haft två bilar i drift som tillsammans kört närmare 50000 mil utan att datorsystemet orsakat en enda olycka. Efter rigorösa kontroller och efter att en självrisk på närmare 7 miljoner kronor pytsats upp, har Nevada nu gett en av bilarna tillstånd att färdas fritt på delstatens vägar. Förutom det senaste tillskottet Nevada är förarlösa fordon bara tillåtna i Florida, Hawaii och Kalifornien.
Systemet bygger på laserteknologi från Velodyne Lidar. Från sin plats på taket läser 64 laserstrålar av omgivningen i 360 grader. Informationen bearbetas till en 3D-modell som blixtsnabbt jämförs med högupplösta kartor och utifrån den insamlade informationen hittar bilen såväl rätt väg som håller sig inom lagens ramar.
Bilen, i det här fallet en Toyota Prius, har bland annat fyra radarstationer längst fram och bak vars uppgift är att uppfatta övrig trafik och fotgängare. Och ja, det finns en ratt och den rör sig när bilen svänger.
– 90 procent av alla olyckor beror på den mänskliga faktorn. Om tar man bort den tror jag att idén skulle välkomnas eftersom det ger frihet till att göra andra saker. I dag sägs det att man inte ska sms:a när man åker bil. Men kanske är det så att man inte ska åka bil när man sms:ar? säger Peter Gott, fordonsanalytiker på IHS.
Ett flertal tuffa utmaningar kvarstår att lösa.
För det första krävs det att bilen kommer att kunna anpassa sig till olika väglag och reagera på oannonserade inslag som vägarbeten.
För det andra behöver infrastrukturen byggas ut så att all datainformation kan hanteras och, för att få bäst utfall, att även bilar som inte är förarlösa utrustas med en gps-transponder.
Men i och med uppkomsten av den förarlösa bilen skapas två frågor: Dels om den är ytterligare ett intrång i privatlivet, dels om vem som ska få ta notan om en olycka trots allt är framme.
– Mer än något annat är allmänheten oroad över de här frågorna. Och det måste fattas regeringsbeslut kring det här innan massproduktionen kan komma i gång, säger Peter Gott.
David Cole, fordonsanalytiker på University of Michigan, delar den synen.
– Det här kommer nog att bli en succé. Men jag tror inte att USA kommer att vara först ut när massproduktionen väl börjar, på grund av landets rättssystem.
Om den förarlösa bilen ska tilltala den stora massan kan det dock krävas att priset sänks kraftigt. I dag uppskattar Center for Automotive Research (CAR) att Googles system skulle kosta en privatperson 70000 dollar extra, alltså närmare en halv miljon kronor. När massproduktionen väl startar tror Peter Gott att priset rasar kraftigt och att nyheten inte alls kommer att bli kännbar i konsumenternas plånböcker.
– Att en bil inte krockar innebär att man kan ta bort många delar på ett fordon som inte längre kommer att vara nödvändiga. Bilen kan bli lättare, mer effektiv och miljövänligare, vilket skulle kompensera kostnaden för det här systemet, säger han.
I en undersökning som JD Power and Associates lät göra i våras framkom att 37 procent av bilåkarna var intresserade av teknologin men att bara 20 procent ”definitivt” eller ”troligtvis” skulle införskaffa teknologin om notan uppgick till max 3000 dollar.





