Biltillverkarna skriker ut hur snåla de är. Nya mindre trecylindriga motorer och elhybrider översvämmar marknaden. Toyota Prius har tryckt ner förbrukningen till 3,9 liter per 100 kilometer och lilla dieselbilen VW Polo Bluemotion vrålar med skälvande tonårsröst ut över hela bilvärlden att man sensationellt fått ner förbrukningen till 3,4 liter per 100 kilometer.

Vad är det man brukar säga - bra rutet.

Det är bara en liten sak. De slår fortfarande inte de över 10 år gamla dieselbilarna VW Lupo och Audi A2. Båda med tilläggsnamnet ”3L” eftersom de just drog precis under 3 liter per 100 kilometer.

Båda hade 1,2-litersmotor på 61 hästkrafter, en robotiserad manuell växellåda som fungerade som en saktmodig automatlåda.

När VW Lupo kom 1999 var den naturligtvis revolutionerande snål - och med ett pris på 120 000 kronor ruggigt dyr. Två år senare kom även Audis lite större och egensinniga A2 i sitt 3L-utförande. Den kostade strax under 200 000 kronor - det höga pris som skulle fälla den.

För domen blev hård: De var för dyra. Bilköparna inte beredda att betala merpriset. Snålvargarna floppade.

Översätter vi det till hösten 2012 finns en kusligt lik analogi: Under september registrerades 21 937 bilar i Sverige. Av dessa var 36 rena elbilar.

Jag är övertygad om att elbilars tid kommer - det kommer bara att dröja. Däremot kan jag inte sluta häpna över att biltillverkarna inte lyckats trumfa Lupo och A2 - under 10 år då miljödebatten exploderat och ängsliga biltillverkare, hotade av lagkrav, plöjt ner miljarder i utveckling av snåla bilar.

Det är som att inse att gamle löparkungen Gunder Hägg, iförd sina klumpiga smärtingskor, fortfarande har rekordtiden och inte Usain Bolt.