Först kommer utgifterna i vårsol och sommarhetta. Sedan samtalen, de otaliga, med harklingar och skrapningar med foten och tumningar på kepsen i augusti – när hobbybilarna ska hitta sina vinterplatser.
Det är som när tranor bildar fågelsträck med ödsligt skorrande trumpetstötar. Mitt fågelsträck började i augusti. Då åkte röda folkvagnsbubblan till ett krypin i Västernorrland och nu är den gröna Saab 900 turbon stegvis på väg upp till en ladugård i västerbottniska Hällnäs, ett stenkast från Hällnäs gamla sanatorium. Det sistnämnda känns fint. Som vore den på väg till sin årliga kurortsresa till Schweiz. Nu får den stå invid en jämngammal Saab, lika försummad av sin ägare. De har en del att prata om.
Så till den nyinköpta finfina bruna Volvo 244:an – som får mig att känna mig valhänt. För hur gör man med en 30-årig bil i nyskick?
Man fortsätter naturligtvis att klema bort den. Ett djupt tag i plånboken trollade fram ett varmgarage. Där står den invid min silvriga Volvo 264. Som inte blev körd i år – heller.
Jag har inte vågat sammanställa alla räkningar sedan i maj.
Det är inte hälsosamt.
”Jag har inte tid för dem”, försöker jag säga högt till mig själv.
Men så kommer jag ihåg den nattliga sommarresan i juni med den gröna Saaben. Det mjuka nattljuset. Lyckan. Eller frihetskänslan när jag durrade iväg med den röda folkvagnen en tidig morgon och de öppna sidorutorna släppte in sommaren.
”Jag har inte tid för dem”, försöker jag säga högt till mig själv.
• FRÖBERG: Torsk på en makalös Volvo 244
