”Man hör att det är en HD. Det låter jättefint. Det är en klar skillnad mellan den och en Kawasaki”, säger brottsmålsadvokat Elisabeth Massi Fritz om sin pärla, en svart Harley Davidson Sportster 1200. Redan i 18-årsåldern ville hon ta mc-kort, men först när hon fyllde 40 var det dags att göra allvar av drömmen.
Foto: YVONNE ÅSELL
– Jag har alltid velat ha en HD. De är så fina, man blir upprymd av dem. Det var absolut ingen 40-årskris, försäkrar Elisabeth Massi Fritz när vi träffar henne en molnig och kvav sommardag.
Utanför hennes bostad står den parkerad, en HD 1200 Sportster. Svart, så klart. Elisabeth funderade på att skaffa en vit, med det kändes inte rätt.
–När jag skulle ta mc-kort övningskörde jag med en japanare, men det är inte alls samma känsla. De låter inte på samma sätt.
Redan i 18-årsåldern ville hon ta mc-kort, det blev inte av. Alltid var det någon i hennes omgivning som tyckte att det var olämpligt. När hon fyllde 40 år var det dags att ägna sig åt sig själv och sin dröm, säger hon.
–Jag känner ingen som kör motorcykel men det finns ett gäng advokater i Stockholm som kallar sig för Law Riders, jag tänkte att jag skulle ge mig ut och åka med dem. Men det är mest manliga advokater, jag vill gärna åka med andra kvinnor.
Nu kör Elisabeth mest fram och tillbaka till jobbet på sin HD. Det är lätt att ta sig fram med den i Stockholm, man slipper bilköerna och pendlingstiden halveras. Men det bästa är frihetskänslan, säger hon.
–Man måste komma ihåg att man är ganska utsatt i trafiken som motorcyklist. I Sverige är folk inte lika vana med tvåhjuliga fordon i trafiken som i andra länder och det är inte alltid alla ser en. En del bilister gör slarviga filbyten och farliga svängar som gör att man utsätts för fara. Därför är jag väldigt noga med säkerheten.
Vi går ut för att titta på HD:n. Elisabeth kommer i full mundering med skinnbyxor, jacka, boots och en HD-scarf med döskallar på.
Hon har sett till att motorcykeln anpassats till henne. Den är lite lägre än standardmodellen så att hon kan sätta ner fötterna i marken.
–Jag känner mig trygg med den. Jag har kontroll. Det är inte motorcykeln som är ute och kör med mig, det är jag som kör med den, säger hon och skrattar.
Elisabeth är mest intresserad av motorcykelns yttre egenskaper. Hon kan ingenting om det tekniska och det är inte tal om att meka med den själv. Men hon framhåller att hon vårdar sin mc, speciellt med tanke på att den inte riktigt är gjord för svenska väderförhållanden.
–Jag kör några gånger i veckan på våren och på sommaren. Men jag kör aldrig i spöregn, det känns onödigt att ta några risker och det är inte så kul heller.
Elisabeth sätter sig på sin Harley, vrider om nyckeln och det karaktäristiska ljudet brummar över villaidyllen. Hon sitter rakryggad, det är bekvämt. Och visst känner man sig lite extra cool, erkänner hon.
–Man hör att det är en HD. Det låter jättefint. Det är en klar skillnad mellan den och en Kawasaki.
Än så länge har Elisabeth inte gjort någon längre resa med sin motorcykel. Hon skulle vilja åka till Östergötland och besöka sina föräldrar. Det skulle vara kul att ta några dagar semester, vara ute och åka. Men inte ensam, hon är för social för det.
–Folk blir lite förvånade när de ser att jag kör en Harley Davidson. Jag känner ingen annan kvinnlig advokat som gör det. Jag skulle vilja åka med andra yrkesverksamma kvinnor som, precis som jag, har jobb, familj och försöker skapa balans i livet. Det skulle vara kul.
