Toyota har valt att överge det som gjorde Rav4 åtminstone lite egen i klassen. Den robusta känslan av riktig terrängkompetens finns inte längre. Till och med bakdörren, som tidigare hängde i högerkanten, har numera gångjärnen i överkant och luckan fälls upp.

Nya Rav4 är, på gott och ont, en mer mainstream-suv och med samma för- och nackdelar som resten av konkurrenterna i det snabbväxande segmentet. Det som möjligen kan förvåna en utomstående betraktare är att konkurrenterna alltmer liknar varandra till utseende och egenskaper.

Men det är antagligen en medveten noga kalkylerad likriktning, för i själva verket är just den lilla suv-klassen ett av branschens glädjeämnen och i Europa den enda ljuspunkten. Att bryta mot trenden kan stå sig dyrt och de nya modellerna är därför noga marknadsundersökta.

Följden är att alla tillverkare – ingen nämnd och ingen glömd – utvecklat egna modeller i samma segment som alla är till förväxling lika varandra. Så alltså även Toyota Rav4 numera. Målgruppen är den unga urbana familjen, som i stället för en vanlig kombi köper en liten stadsjeep och på köpet får en image av aktivt friluftsliv i obanad terräng.

På längden har Rav4 vuxit hela 20 centimeter men bara tre centimeter på bredden. Men med hjälp av lite finurlighet har ingenjörerna lyckats göra bagageutrymmet (där den tuffa terränggående barnvagnen förväntas stå) betydligt större. Att taket samtidigt sänkts ett par centimeter har ingen betydelse för innerutrymmena, som räcker bra till även för något längre personer.

I baksätet får de flesta gott och väl plats med fötter, knän och huvud. Däremot har man av någon outgrundlig anledning snålat på utrymmet fram så att både förare och passagerare i högerstolen har ont om fotutrymme.

På vanlig landsväg och stadstrafik är Rav4 mycket en personbil. Det förut lite hoppiga uppträdandet på potthålig eller tjälskadad väg, är mer eller mindre borta genom att man förlängt axelavståndet och gett bilen en lite lugnare fjädring, som visserligen är lite mjukare men fortfarande känns det skumpigt när vägbanan är knölig.

Chassit har parats ihop med en på Toyotavis lättgående styrning – dock inte så lätt och okänslig som vissa andra av fabrikatets modeller.

Styrningen kan dessutom stramas åt ett snäpp med hjälp av en sportknapp som förutom trögare rattkänsla ger snabbare gasrespons och mer kraft till bakhjulen. Det senare är mycket påtagligt när vi provar bilen på bitvis spåriga och mycket hala vägar. Utan sportläget är bilen klart understyrd, men med ett knapptryck blir uppträdandet i halka förutsebart och neutralt.

Toyota själva tror att de flesta köpare, även i det alltmer dieselfrälsta Sverige, kommer att välja den tvåliters bensinmotor på 151 hästar som vi provat. Ett dieselalternativ har slagvolymen 2,2 liter och ger 150 hästar.

Den största skillnaden, åtminstone på papperet, ligger i vridmomentet som i bensinmotorn är 195 Nm (Newtonmeter) medan dieseln ger 340 Nm men vid betydligt lägre varvtal.

Efter att ha kört nya Rav4 med bensinmotor är ett gott råd att också prova dieseln. Dels därför att dieselmotorns karaktär med bättre segdragning bättre matchar biltypen och särskilt om den används som dragbil, vilket många gör. Det är väl för övrigt ungefär lika sällsynt med en Toyota Rav4 utan dragkrok som en Rolls Royce med.

Bensinmotorn räcker bra på vanlig landsväg men på krokväg och i stadstrafik behöver man jobba flitigt med den 6-växlade manuella lådan. Turligt nog är den lättarbetad med precisa växellägen.

Den enda anmärkningen gäller pedalstället som är konstigt vinklat så att det är lätt att man tappar kopplingspedalen. Tillsammans med det knappa utrymmet kring pedalerna känns det som att skorna, trots att det bara rör sig om vanliga 44:or, är väldigt stora.

Kvalitetskänslan i material och sammansättning är riktigt bra. Instrumenten är logiska och man får tacka för att Toyotas designavdelning efter några år av vild skaparglädje, har sansat sig och placerat de viktigaste instrumenten framför föraren. Knappar och reglage sitter där man väntar sig.

I dag kan man konstatera att Toyota hittade en guldgruva för 20 år sedan när man ”uppfann” lilla suv-klassen, men att man missade att leda den på samma sätt som Volkswagen har lyckats att både uppfinna och hålla ledningen i det som kallas Golfklassen.

Nya Rav4 är vare sig klassledande eller sämst i gänget, bara lite lagom.

Motor/Växellåda

Toyotas tvåliters bensinmotor på 151 hästar påstås bli den vanligaste drivkällan i Rav4. Vi undrar det. Motorn känns tunn och behöver mer vridmoment, särskilt om den också ska dra släp. Växellådan är dock mycket fin.

Ekonomi/Miljö

Också för miljöns skull bör man välja en diesel som släpper ut mindre koldioxid. Den är betydligt dyrare än grundversionens bensinmotor. Tillförlitlighet och bra andrahandsvärde bör ge låga ägarkostnader.

Köregenskaper

Rav4 som i tidigare versioner var utpräglat robust, har blivit mer personbilslik. I de flesta fall är det en fördel. Den är lätt att köra både i stan och på landsväg. Styrningen är klart bättre jämfört med andra Toyotamodeller.

Säkerhet

Fem stjärnor hos EuroNcap borgar för bra krocksäkerhet. Vissa aktiva förarstödsystem att tillgå, men kostar då extra. Strålkastartvätt finns bara i paketutrustning.

Helhet

Toyota Rav4 sticker inte längre ut från den växande skaran små-suvar. Kvar finns dock en omisskännlig kvalitetskänsla och bra köregenskaper på de flesta underlag.