Året var 1963. Inga-Britt Ahlenius var tjänstledig från sitt jobb på Handelsbanken och jobbade istället på Société Tunisienne de Banque i Tunisien. Eftersom hon bodde utanför huvudstaden Tunis behövde hon ett körkort.

–Jag var tvungen att ha min mans tillstånd för att få ta lektioner på bilskolan, berättar hon.

Bilen som hon lärde sig köra i var av det numer insomnade franska märket Simca. Läraren som ursprungligen var italienare ropade med jämna mellanrum ”freine madame!” (ung: sakta ner frun). Av uppkörningen kommer Inga-Britt Ahlenius framför allt ihåg förarstolen som åkte fram varje gång hon bromsade. Och visst blev det ett körkort även om hon var tvungen att ta om det när hon kom tillbaka till Sverige.

Hennes nuvarande bil är en Honda Civic årsmodell 2009.

–Det är min första egna bil. När jag var gift och hade små barn hade vi bilar i familjen, men det här är den första egna.

Det finns en finess med bilen som gör att hon utan problem kunde köra hem ett litet olivträd från sommarhuset på Gotland. Hon öppnar passagerardörren och fäller upp baksätet likt en biostol. Där stolen vanligtvis finns ställde hon olivträdet förklarar hon. Det extra utrymmet kommer sig av att Honda placerat bränsletanken under passagerarstolen fram.

Bilen inhandlades med hjälp av hennes son 2010 när Inga-Britt Ahlenius var på väg hem från New York där hon hade jobbat för FN i fem år. Själv var Inga-Britt Ahlenius inne på en Kia men sonen ville ha en säkrare bil. Han hade också en idé om att hon skulle ha en snygg bil. Och såhär i efterhand är hon nöjd.

–Den är inte lika snygg som min gamla Buick men mycket mer praktisk.

Den förra bilen, en Buick Park Avenue, var också sonens förtjänst. De hade en särskild överenskommelse när det gällde den svarta bilen med röd klädsel.

–Jag disponerade den de månader jag var hemma på semester, sedan var det Henrik, min son, som putsade och vårdade klenoden.

Att hon hade en amerikansk bil och dessutom med namnet Park Avenue samtidigt som hon bodde i New York är en tillfällighet. På FN jobbade hon som undergeneralsekreterare för FN:s internrevision Oios.

Efter sina fem år i FN-skrapan skrev hon en intern rapport där hon framförde hård kritik om FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Väl hemma i Sverige skrev hon tillsammans med debattören Niklas Ekdahl boken Mr Chance på samma tema. Boken upptog hennes tid under större delen av hennes första år hemma i Sverige. Hon får fortfarande mail från personer som läst boken.

–Den vanligaste reaktionen är: hur kan det komma sig att vi har en sådan nolla till generalsekreterare? Det andra är att det är modigt av mig att berätta om det.