En lättkörd leksak för storstadsbor

Volkswagen Up föddes på en servett någonstans över Atlanten. (Eller Volkswagen up! med utropstecken som de själva envisas med att kalla den.)

På väg hem från bilmässan i Detroit 2007 gav den då nyblivne Volkswagenchefen Martin Winterkorn den like nye designchefen Walter da Silva i uppgift att rita en småbil. Målet var att göra bilen så enkel och billig att den kunde slå sig in i utvecklingsländer som Kina och Indien, men samtidigt så attraktiv att storstadsmänniskor i Europa skulle vilja köra den. När planet landade var Up klar och konceptversionen visades för första gången iFrankfurt samma höst.

Fyra år och ett par förseningar senare är bilen till sist färdig att lanseras. Mindre boxlik och med motorn fram istället för ursprungsplaceringen bak är Up den första modellen i vad som ska bli en hel serie. Och det är ingen dålig start. Den lilla bilen är relativt rymlig och kul att köra, men mer om körglädjen strax.

Den modell som nu lanseras är med två dörrar och bara 3,5 meter lång. Nästa år kommer en lika liten fyrdörrsvariant, men där har b-stolpen flyttats fram några centimeter. Den i sammanhanget extremt långa hjulbasen på 2,42 meter gör att bilen känns större invändigt än den ser ut, även om en vuxen man kommer att ha svårt att sitta bekvämt i baksätet.

Volkswagen själva pratar om att ha skapat en ny ”Bubbla”, om att ta 10 procent av den europeiska småbilsmarknaden och om att man verkligen tänkt igenom bilen i detalj. Åtminstone det där sista märks. Invändigt är bilen snyggt avskalad med en instrumentbräda i lack i samma färg som karossen. För att hålla ner kostnaderna är allt onödigt bortskalat, men Up känns ändå rejäl.

Så ger vi oss ut. Första tanken är att jag sitter i en leksaksbil. Och då menar jag den roliga sorten på tivoli, för en mer lättstyrd sak har jag aldrig varit med om. Det räcker nästan att andas på ratten så reagerar hjulen. Det gör Up väldigt rolig att köra och att den uppfattas som piggare än vad motorn ska visa sig vara. För när man väl trycker ner gasen rejält händer det inte mycket. Det går i och för sig att pressa upp bilen i 170 kilometer i timmen, men den accelererar inte snabbt, och i farter över 110–120 kilometer i timmen är det ändå inte bekvämt att köra några längre sträckor. Det går alldeles utmärkt ett tag, men vinddraget hörs genom sidorutorna och det blir tröttsamt i längden.

Ska man verkligen leta fel så lutar bilen lite väl mycket i snäva kurvor och så är stolsvärmen i det högre av de två lägena för varm. Jag tillhör kategorin som gärna har det lite varmt om stjärten, men här finns det nästan risk för att det ska lukta bränt fläsk.

Men nog med anmärkningar. För även om jag inte kan hålla med designchefen Walter da Silva om att Volkswagen Up har allt för att bli en ikon, så är det en riktigt bra liten bil. Den förtjänar att stå högt upp på stressade storstadsbors önskelista.