Konjunkturinstitutet och bankernas makroekonomer är på det stora hela helt överens om hur det står till i ekonomin i världen och i Sverige. De är också överens om orsakerna till lågkonjunkturen och hur den kommer att utvecklas, vad som händer med tillväxten, kronkursen, räntan, arbetslösheten, bostadspriserna, oljepriset, inflationen och mycket annat. De skillnader som trots allt finns mellan de olika bedömarna handlar mera om ordval och tonfall; är glaset halvfullt eller halvtomt?

Medan bolånebanken SBAB, som har den mest positiva bilden, skriver att man ser en ljusning i konjunkturmörkret, talar Handelsbanken om att vi har två svaga år framför oss. Ändå menar de samma sak: om två år, 2010, växer bruttonationalprodukten, BNP, återigen med dryga 2 procent. Enligt SEB:s analys kommer den svenska konjunkturen tillväxtmässigt under de närmaste två åren att vara den svagaste perioden sedan 90-talskrisen.

Oavsett om nedgången blir så djup som man befarar hos SEB, eller så förhållandevis lindrig som SBAB antyder, styrs det mesta av utvecklingen utifrån. Utvecklingen på USA:s bo­lånemarknad eller den inhemska ­efterfrågan i Kina betyder mer för den ekonomiska utvecklingen i Sverige än riktade stimulansåtgärder eller stödpaket.

Vid tidigare konjunkturnedgångar har vi i Sverige haft en olycklig tendens att förstärka den internationella avmattningen med egna påfund, som ibland haft som mål att stärka ekonomin men fått motsatt effekt. Till exempel lagerstödet i mitten på 1970-talet och valutaavregleringen på 80-talet.

Vad innebär det då att Sverige och den övriga världen går in i – eller ­enligt vissa analytiker redan befinner sig i – en lågkonjunktur?

Redan på torsdag kommer den första konkreta åtgärden att hålla tillbaka ­effekterna av lågkonjunkturen när Riksbanken beslutar om styrräntan. Tidigare, då det fortfarande var ­osäkert hur konjunkturen skulle ­utvecklas framöver, aviserade Riksbanken en fortsatt stigande ränta, ­eftersom den motverkar den ökande inflationen och inflationsbekämpning är Riksbankens övergripande mål.

I sina bedömningar och prognoser är konjunkturbedömarna överens om att den styrande reporäntan kommer att lämnas orörd, vid 4,50 procent eller möjligen höjas 0,25 procentenheter för att sedan sänkas igen i början av våren 2009. Därefter kommer räntan att sänkas successivt till omkring 3-procentstrecket någon gång i början av 2010.

Orsaken är att den globala avmattningen medför lägre råvarupriser för industrin, lägre efterfrågan på livsmedel, olja och energi, vilket innebär att priserna stagnerar eller sjunker på de flesta varor och tjänster. Redan har det kommit inflationsmätningar från USA och från EMU-området som ­visar att priserna börjat sjunka.

En sämre konjunktur, en ränta som ligger kvar på en förhållandevis hög nivå och framför allt en fortsatt stor oro på kreditmarknaden hämmar ­bostadsmarknaden. Många som tänkt byta bostad avvaktar och hoppas på lägre ränta och lägre priser. Under de fyra–fem senaste åren har bostadspriserna i storstadsområdena stigit med upp emot 10 procent per år. Man räknar med att priserna nu har stagnerat och att de sedan, i takt med hur konjunkturen utvecklas, sjunker med upp till 10 procent.

Något veritabelt ras i bostads­priserna är det visserligen ingen av konjunkturbedömarna som räknar med, eftersom prisbilden till stor del speglar en underliggande brist på ­bostäder och bristen utgör en effektiv broms på prisfallet. När konjunkturen vänder uppåt igen, kring 2010, ­kommer också bostäderna att öka i pris, fast då sannolikt i en lugnare takt än hittills under 2000-talet.

Ofta får företagsnedläggningar, uppsägningar och arbetslöshet spegla en lågkonjunktur i medierna, även om det bara är en sida av fenomenet lågkonjunktur. Också under denna konjunkturnedgång kommer arbetslösheten att öka från omkring 6 procent till dryga 7 procent. Arbetslösheten kommer regeringen försöka bekämpa med olika generella stimulanspaket och skattesänkningar. I slutet av låg­konjunkturen, i början av 2010 ungefär, har detta lett fram till ett budgetunderskott, tror SEB:s ekonomer.

Oavsett hur man ser på det halv­fyllda glaset kommer en period som ­efterenhetsmässigt alltid beskrivs som mörkare än den i verkligheten är. Precis som vi redan är inne i lågkonjunkturen när ekonomerna och analytikerna upptäcker den, är vi ute ur den innan man har upptäckt att det hela är över.