BONN Jürgen Stark som i ECB-ledningen fungerar som chefsekonom talade i slutet av förra veckan om ett ”recept för en katastrof” och varnade för en kris jämförbar med Lehmankraschen, något som man definitivt inte vill se en repris på.
Varför detta plötsliga utbrott? Och varför dessa nattsvarta profetior?
En sak är säker, ECB har tröttnat på kakofonin i Eurogruppen och framför allt på dess ordförande Jean-Claude Juncker som var först ut med förslaget om en frivillig förlängning av krislånen till Grekland, eller ”reprofiling” som det numera heter i kretsen av finansministrar.
ECB-chefen Jean-Claude Trichet stormade häromdagen ut ur ett finansministermöte när omstruktureringsförslaget dök upp i diskussionen, frustande av ilska. Djupt besviken är Trichet också över Angela Merkel som är notoriskt otydlig men i princip förordar en ”haircut” som då också ska drabba privata placerare.
Hårklippning med privata inslag går inte alls hem i Paris där finansminister Christine Lagarde helhjärtat ställer upp på ECB-linjen och kategoriskt motsätter sig allt vad omstrukturering heter – enligt somliga för att skydda de franska bankerna som har lånat hejvilt till Grekland.
ECB är naturligtvis också part i målet. I bankens böcker ligger nästan 50 miljarder euro i grekiska statspapper som ECB köpt upp under det senaste året för att stödja Grekland. En hårklippning skulle definitivt vara ett hårt slag, men skulle knappast utplåna ECB:s reserver. Livshotande blir det först ifall även andra dominobrickor faller.
Får man tro elaka tungor så har ECB:s tuffa utspel de senaste dagarna en mycket enklare förklaring. I själva verket gäller det att rädda Jean-Claude Trichet som är fast besluten att förhindra en skuldnedskrivning i eurozonen – i alla fall fram till oktober då han avgår. Fast det låter kanske litet väl enkelt.
