När Angela Merkel och Nicolas Sarkozy i veckan sade att de kan tänka sig att de 17 euroländerna går vidare och fördjupar samarbetet på egen hand, var det inte vad den svenska regeringen ville höra. EU-minister Birgitta Ohlsson har flera gånger sagt att hon ”inte vill ha ett A- och ett B-lag” inom EU och att ”beslut som rör 27 länder ska fattas av 27 länder”. Men så vill Birgitta Ohlsson, precis som det folkparti hon tillhör, att Sverige ska införa den gemensamma valutan på sikt.

Birgitta Ohlsson var länge den unga feministen som inte bara sågs som Folkpartiets framtid, utan även som dess moraliska röst. Hon är liberal men pratade ständigt om solidaritet och om att hjälpa de svagaste – ord som normalt för tankarna längre vänsterut.

2008 var Birgitta Ohlsson en av de sex folkpartister som aktivt tog ställning mot sin regering och den kontroversiella FRA-lagen, även om hon så småningom lade ner sin röst.

Kanske var det frispråkigheten som gjorde att de tunga posterna först lät vänta på sig. EU-minister blev hon inte förrän februari 2010, bara ett drygt halvår innan förra mandatperiodens slut.

Sedan dess gör Birgitta Ohlsson inte fullt lika mycket väsen av sig, men hur många ministrar, särskilt sådana som kan kalla sig för EU-ministrar, publicerar debattartiklar med rubrikerna ”Italien har en antik syn på jämställdhet” eller ”EU:s hyckleri hotar kampen för Dawit Isaacs frihet” – för att sedan lägga ut dem på sin hemsida?

De som känner Birgitta Ohlsson beskriver henne med ord som skarp, engagerad och supereffektiv. Precis som andra småbarnsmammor har hon inget annat val. Förra sommaren födde en då nybliven EU-minister sitt första barn. Mammaledigheten blev nog inte fullt så ledig som hon hade tänkt sig. Kanske är det en följd av en annan egenskap: Birgitta Ohlsson är enligt egen utsago en obotlig tidsoptimist.