Det är svensk finanshistoria vi bevittnar. Aldrig tidigare i modern tid har en större svensk bank tvångslikviderats på det sätt som nu sker. I så måtto är Finansinspektionens (FI:s) beslut unikt. Det är lätt att glömma bort i det myller av problem som följer i likvidationens spår.
Men det är också lätt att tappa bort namnen på de ansvariga, alla extremt högavlönade direktörer, revisorer och handlare, som har orsakat allt detta. Det handlar om de som faktiskt var och en har en skuld i att bankkunder, anställda och aktieägare riskerar att förlorar miljontals kronor.
Fredrik Crafoord var den hyllade tradingstjärnan på HQ. Det var han som gjorde alla de märkliga och ytterst riskabla affärerna på bankens tradingavdelning med ledningens goda minne. ”Rainmaker” är ett välkänt begrepp i finansvärlden.
Fredrik Crafoord var HQ Banks Rainmaker – en person som ser till att det regnar pengar. Tills festen plötsligt en dag var över. De halsbrytande affärerna kraschade och Crafoord försvann hastigt ut genom någon bakdörr utan att behöva svara på några besvärliga frågor.
Johan Dyrefors, ansvarig revisor från jätten KPMG. Ständigt dessa revisorer som tycks säga tack och amen till allt vad ledningen och styrelsen hittar på. Men som sedan när katastrofen är ett faktum försvinner upp i tomma intet (se artikel här intill) utan att kommentera sitt agerande.
Vi har sett det förr i Skandia- och Carnegie-skandalen. Nu verkar mönstret upprepas. Johan Dyrefors har i flera år godkänt HQ Banks årsredovisning, den årsredovisning som innehåller så grava felvärderingar av tradingportföljen och som Finansinspektionen skoningslöst underkände i sin rapport.
Mikael König och Stefan Dahlbo, tidigare vd respektive ordförande i HQ Bank. Två av huvudpersonerna i härvan, som innan den här händelsen har haft ett relativt gott renommé i Stockholms finansvärld. När man nu tar del av Finansinspektionens sågning av styrelse och ledning i HQ Bank framstår Dahlbos hoppfulla yttranden de senaste månaderna som rena dimridåer. Vad visste han och hur mycket mörkades?
När det gäller Mats Qviberg är läget ett annat. Risken för att han glöms bort är minimal. Denna finansprofil, som sannolikt har någon form av svenskt rekord i att fälla spydiga och kritiska kommentarer om andras agerande, kämpar för sin heder. Allt färre tror att han kommer att lyckas. Många branschkollegor ler nog skadeglatt åt att Qviberg själv får känna hur det känns att vara jagad.
Men oavsett det måste ansvar utkrävas och rättsprocesser rimligtvis inledas. Det handlar om förtroendet för hela det svenska banksystemet.
En märklighet i sammanhanget är att den nu så kritiserade styrelsen redan har fått ansvarsfrihet av bolagsstämman för sitt agerande förra året.
