WASHINGTON På måndagsmorgonen skulle domaren Carl Barbier ha trätt in i sin rättssal i distriktsdomstolen i centrala New Orleans. Det är han ensam som presiderar över målet som, mycket förenklat, består av flera hundra enskilda fall som buntats ihop. Nu får han dock vänta till 5:e mars.

Under tre månader våren och sommaren 2010 jäste ilskan – parad med vanmakt – längs en lång kustremsa, från Florida i öst till Texas i väst. Olja vällde upp från havsbotten dag efter dag och nu ska det avgöras vem som bar ansvaret för katastrofen.

Fiskare drabbades direkt och sedan berördes indirekt hundratusentals människor som lever på oljeutvinning, livsmedelsindustri och turism.

Tiotals miljarder dollar står på spel och åtskilliga av USA:s skickligaste advokatfirmor har mobiliserats i det oerhört komplicerade målet. Först ut, redan 2010, var Transocean, det schweiziska bolag som ägde den havererade oljeborrplattformen och som åberopade en lag från 1800-talet om skeppsredares begränsade ansvar.

Det spekuleras in i det sista om en uppgörelse för att undvika en flera år lång rättstvist. BP-chefen Robert Dudley ställer sig positiv till en sådan och samtal har förts mellan bolaget å ena sidan och amerikanska staten och berörda delstater å den andra.

– Det kan tänkas men jag skulle bli förvånad i så fall, eftersom det är ett så stort antal människor inblandade, säger Martin Davies, professor i sjörätt vid Tulane University.

Domare Barbier har delat in rättegången i tre faser med kartläggning av:

• BAKGRUND. Vad som ledde fram till explosionen och vem som bär skulden. Beräknas pågå till månadsskiftet maj-juni.

• Händelseförloppet, efteråt, med försöken att täppa läckan samt bedömningar av hur stora mängder olja som rann ut i havet.

• Miljökonsekvenserna, inklusive användningen av metoder som att dumpa kemikalier i vattnet och att bränna oljelager på ytan.

– Målet är enormt komplicerat och kommer att pågå länge, säger Martin Davies som påpekar att man heller kanske aldrig kan fastställa vad det var som gick snett – det hände ju trots allt nere i det mörka havsdjupet.

Vid sidan själva skuldfrågan är nyckelbegreppen vårdslöshet eller grov vårdslöshet. Tumregeln enligt vattenvårdslagen, Clean water act, är böterna på 1000 dollar per fat olja, men om det vederbörande beslås med grov vårdslöshet kan bötesbeloppet stiga till 4300 dollar per fat och det kan också bli extra bestraffning.

De viktigaste på de anklagades bänk är i första hand BP, oljebjässen som inmutat Macondo-fältet; Transocean som redan nämnts; storkoncernen Halliburton som svarade för cementeringen runt källan och Cameron International som byggt säkerhetsanordningen, ”blowout preventer”, som skulle slå till ifall något fel uppstod. Det senare skedde alltså inte.

I förspelet hittills har ett par viktiga beslut fattats. Dels att rättegången sker i New Orleans och inte i oljebranschens eget Houston; dels att Transocean inte kan ställas till svars för miljöförstöringen, samma gäller Halliburton. Domare Barbier har vidare ställt sig tveksam till att titta på tidigare rättsfall.

I ett analytikersamtal i början av månaden fastslog BP-chefen Dudley:

– Vi ser fram emot att lägga fram vår bevisning när rättegången inleds. Vi är övertygade om att bevisen styrker det som alla officiella utredningar visat, nämligen att olyckan berodde på många faktorer och många inblandade parter.

För BP:s skulle en stor börda lätta ifall de andra företagen döms vara delansvariga och måste bidra till böter och skadestånd. Försvarsargumenten från Transocean går ut att det var BP:s undermåliga planering som orsakade katastrofen och att dess personal inte kunde göra något.

BP säger i stället att underhållet ombord på plattformen var eftersatt. Halliburton anför att det var BP som lämnade felaktigt underlag, medan BP hävdar att Halliburton hemlighöll information om cementen som användes.

Från Cameron sägs att ”blow out preventern” är en ”preventer”, inte en ”stopper”, och att den hade byggts enligt gällande bestämmelser. Viktigt rörande alla aspekterna blir BP:s allmänna säkerhetsrutiner, som befunnits bristfälliga i bland annat en raffinaderiolycka.

Totalt har BP avsatt 41 miljarder dollar till katastrofen, varav 20 miljarder dollar gick till en skadeståndsfond. En del av medlen har gått till tv-reklam som körs just nu för att locka turister till New Orleans och övriga orter längs kusten.

– Det var ett smart drag å deras sida, fast det är klart, president Barack Obamas krav fanns också med i bilden, säger Martin Davies som summerar att BP uppträdde så väl som kunde väntas efter det att katastrofen var ett faktum.

Enligt en kalkyl i New Orleans-tidningen Times-Picayune kan den slutliga notan hamna på över 70 miljarder dollar.