MEXICO CITY
En klapp på axeln, en hård snabbkram, ett fast handslag – alla hälsar när Juan Torres rör sig genom labyrinten av marknadsstånd i Tepito.
–Det här är en vanlig stadsgata, säger Juan Torres och pekar på asfalten under våra fötter.
Men Juan Torres och hans nasarkolleger har tagit över de här kvarteren i en av de äldsta stadsdelarna, Cuauhtémoc, i centrala Mexico City, och det är till och med ett högt välvt tak över myllret av stånd, matserveringar, och skönhetssalonger.
Googlar man Tepito dyker allt möjligt upp: kriminalitet, smuggling, stöldgods, droger – fast också det som i Juan Torres fall är en variant av outlet-försäljning.
–Jag är född här. Min farfar var banarbetare och min farmor tvätterska – och min pappa började med överskottsförsäljningen, berättar Juan Torres om uppväxten i en niobarnsfamilj.
I dag driver han bortåt 20 stånd med 20–25 anställda och han dunkar stolt på järnjalusierna till låsta lagerlokaler med kläder, skor och accessoarer. ”Ärlighet och tuffhet” förklarar Juan Torres sin egen framgång, som gjort att han kunnat skicka sina tre barn till privatskolor och kosta på sig kryssningssemestrar. Den informella ekonomins speciella grundstruktur – kontanter, få papper, ingen insyn från skatteverket – talar vi däremot inte så mycket om.
–I mina kontakter med fabrikerna säger jag: Sälj billigt till mig så att vi kan konkurrera ut piratkopiorna, berättar Juan Torres, som understryker att han bara är intresserad av de bästa märkena, med Puma som bästsäljare för ögonblicket.
Politiker ger Juan Torres inte mycket för.
–”Nada”, så rycker han på axlarna om förtroendet för kandidaterna i presidentvalet på söndag.
Frågor om den mexikanska ekonomin besvarar han med att det alltid är gott om kunder i Tepito, och att han har märkt att det finns mer pengar på landsbygden – helt enkelt för att folk kommer till honom och köper i bulk för att sälja vidare.
–Min mamma, som var ”street smart”, hjälpte alltid andra i det tysta och eftersom jag känner stor tacksamhet till den här stadsdelen vill jag ge något tillbaka, säger Juan Torres som dels sponsrar ett fotbollslag, dels håller föredrag om riskerna med droger.
Den informella sektorn beräknas utgöra en knapp tredjedel av ekonomin och även om fattiga i bästa fall hankar sig fram som ”comerciantes” – med sådant som att sälja nagelklippare eller pirat-dvd i t-banan och på trottoarerna – måste den här sektorn krympas i ett modernare Mexiko. Andra krav som ställts ända sedan förre Coca-Cola-direktören Vicente Fox blev den förste demokratiskt valde presidenten år 2000 är: mindre korruption, stärkt rättsväsende, styckning av oligopolen i flera nyckelbranscher, krympt makt för facket – och, helst, mer tilltro till politikerna bland cyniska väljare.
Allt är ju, som bekant, relativt och Mexiko gynnas indirekt av problemen i eurozonen och flera smickrande porträtt har tecknats av landet i internationell finanspress – och med lite skadeglada svängar mot Brasilien i mexikansk press. Det landet är mer beroende av råvaruinkomster och av efterfrågan från ett i nuläget lite haltande Kina, medan Mexiko gynnas av vad som i alla fall är en långsamt gryende tillväxt i USA.
En högt placerad centralbankkälla berättar att utländska placerare söker sig till mexikanska statsobligationer. Bland förklaringarna märks faktorer som makroekonomisk stabilitet, låg inflation, sunt banksystem och det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta som ger fler jobb. Långsiktigt, varnar samma källa, måste politikerna strama åt skatteindrivningen när oljeinkomsterna krymper.
–Utsikterna för ekonomin är rätt så goda och skulle bli ännu bättre med mer konkurrens inom energi, medier och telekommunikationer. Dessutom finns det fortfarande tullar och andra handelshinder som skyddar en gammal och improduktiv tillverkningsindustriell bas. Den borde i stället länkas till den hyperkonkurrenskraftiga exportplattformen vi redan har, säger Luis Rubio som är chef för tankesmedjan Cidac.
Det är så gott som säkert att den unge karismatiske Enrique Peña Nieto i PRI-partiet väljs till Mexikos näste president. Han hävdar med bestämdhet att han tar avstånd från ”dinosaurier”, som kan vara frestande att återgå till som när PRI höll Mexiko i ett järngrepp i 71 år. Förhoppningar om omfattande marknadsekonomiska reformer infriades inte under Fox eller sittande Felipe Calderón – men nu har alltså Peña Nieto chansen.
