Merkels mörka hemligheter

Det är alltid vinnarna som skriver historien. När röken från statsfinansiellt utbrända bilvrak som Grekland och Irland sprider sig över Europa är det lätt att glömma hur allt började. Det fanns en tid då nästan alla länder inom EU tyckte att det var viktigt att följa regelboken. Till och med paragrafen om att budgetunderskottet inte får överstiga tre procent av BNP togs på allvar. En av de mest högljudda förespråkarna för strikt budgetdisciplin var Tyskland.

Åtminstone fram tills dess att landet självt började bryta mot regeln i början av 2000-talet. Idag är respekten för detta finanspolitiska trafikljus lika med noll. Ifjol var det bara Finland och Luxemburg av euroländerna som höll sig på rätt sida om lagen.

Idag är rollerna minst sagt omvända. Angela Merkel har blivit hela eurokvarterets pantbankstant dit luspanka grannar vänder sig för att belåna framtida generationer i utbyte mot nya nödkrediter. Som motprestation för att rädda länder som Grekland, Irland och Portugal har Tyskland krävt att de måste lära sig hushållsekonomins ABC, till exempel att utgifterna inte får vara större än inkomsterna.

Bland annat har Angela Merkel föreslagit att EU inför ett nytt system med ett slags ”skuldbroms” som förhindrar slösaktiga länder att låna mer pengar även om det kniper. Förebilden är det system som Tyskland självt satt upp för sina egna delstater och som ska utrota alla underskott fram till 2020.

Problemen är att det inte tycks fungera ens på hemmaplan.

Häromveckan, i skymundan av debatten kring Greklands eventuella konkurs, kom nyheten att Tyskland beslutat att inleda ekonomisk punktbevakning av fyra delstater som trots de nya tuffa reglerna fortsatt visa stora underskott.

Åtgärden är unik eftersom delstaterna, eller förbundsländer som de heter i Tyskland, har en hög grad av självständighet. När det gäller att driva in skatter är de visserligen bakbundna av federala regler. Däremot har det varit fritt fram att låna pengar. Det har de också gjort i enorm skala det senaste decenniet.

Flera av de tyska delstaterna är lika stora låntagare som några av Europas länder. Den folkrikaste, Nordrhein-Westfalen med 18 miljoner invånare, har en lika stor utestående skuld som Portugal och Irland. Flera är också svårt överbelånade. Lilla Bremen med knappt 700 000 invånare har en skuld per medborgare på 27 000 euro, i klass med Grekland. Det talas ofta om de usla finanserna i USA:s största delstat Kalifornien. Men där motsvarar skuldsättningen bara fem procent av statens BNP. Nästan alla tyska delstater ligger flera gånger högre. I Berlin är siffran 65 procent. De fattiga regionerna är beroende av en stadig ström av pengar från sina rika och mer skötsamma delstatsgrannar, precis den typ av bidragsunion som tyska politiker försöker bekämpa inom EU.

På lokal nivå, i Tysklands kommuner, är situationen på sina håll ännu värre. Europas rikaste land rymmer hundratals mini-Grekland konstaterade nyligen den brittiska tidningen Economist.

Allt detta har bidragit till att statsskulden för hela Tyskland stigit till rekordnivån 80 procent av BNP. Det är visserligen lägre än i många andra länder i EU, men problemen tornar upp sig med en befolkning som blir allt äldre. Om kostnaden för framtida pensioner och sjukvård räknas in är Tysklands verkliga statsskuld 250 procent av BNP hävdar vissa ekonomer. Även tyskarna lär alltså förr eller senare tvingas ställa in sig på tuffare tider, även om det just nu ser ljusare ut än på länge med en tysk exportindustri som slår säljrekord på säljrekord.

Ännu mer bekymmersamt för Angela Merkel är de tyska bankerna. Även här spelar delstaterna en nyckelroll, eftersom de äger flera av de allra skakigaste finanshusen som fick räddas undan konkurs i finanskrisen.

Nordeas ordförande Björn Wahlroos har gått så långt att han kallat det tyska banksystemet för konkursmässigt och värst i Europa. Enligt den tyska tankesmedjan DIW har tyska banker tillgångar på svindlande 7 600 miljarder euro, tre gånger Tysklands BNP, men bara ynka 350 miljarder i eget kapital. Ännu mer nervöst blir det vid upptäckten att dessa banker lånat ut sammanlagt 230 miljarder euro till privata och offentliga låntagare i krisländerna Grekland, Irland, Portugal och Spanien. Då har ändå enorma tillgångar lyfts ur bankerna och lagts i statligt kontrollerade sopupplag av stinkande problemlån, där tyska skattebetalarna får bära förlusterna.

Varje gång det varnas för en ny bankkris i Europa har Angela Merkel alltså all anledning att börja skruva på sig och flacka med blicken. Kanske är det därför hon den senaste veckan tycks ha svängt och är redo att ännu en gång skicka en ny omgång pengar till Grekland, utan krav på att de banker som sitter på grekiska statspapper ska tvingas svälja förluster. Ju längre det bistra pokerpartiet om eurons framtid pågår, desto tydligare blir det att förlorarna är många och vinnarna få. Till och med den rikaste spelaren sitter med halvrisiga kort.