Med tyst stämma berättade nyligen en tjejkompis över en lördagskaffe att det kändes som att hon fick starta fem meter bakom männen i ett 100-meterslopp.
Hon pratade om sin karriär.
Helt i slagskuggan av finanskrisen kom två jämställdhetsnyheter i veckan. I onsdags utsågs årets Ruter dam, Minoo Akhtarzand som är generaldirektör på Banverket. Ruter dam är bra för jämställdheten i näringslivet. Kvinnor i karriären lyfts fram och blir förebilder.
Men bara att nätverket finns och varje år utser en ny förebild bekräftar också utanförskapet. Att kvinnor fortfarande betraktas som ”de andra”. Som icke-normen i affärslivet.
När nätverket startade 1987 fanns knappt någon kvinna som börs-vd. I dag är fyra av 290 börs-vd:ar kvinnor. Tre är styrelseordföranden.
Men de senaste två åren har allt fler kvinnor börjat ryta till över den smått bisarra snedfördelningen. På ett sätt som inte gjorts förut.
När Gunvor Engström åkte ut som vd hos Företagarna i december 2006 sade hon till SvD Näringsliv:
Ja, det finns de som tycker det är jobbigt när kvinnor är starka. Jag kan inte låta bli att göra den analysen.”
Och Birgitta Johansson-Hedberg som ungefär samtidigt slängdes ut från Lantmännen har svängt i kvoteringsfrågan och är nu positiv. Det är även årets Ruter Dam Minoo Akhtarzand som i en intervju på nätverkets hemsida säger att hon är redo att pröva nya vägar.
Veckans andra stora jämställdhetsnyhet var en SCB-undersökning från fackförbundet Unionen. Med skoningslösa siffror. Var femte kvinnlig chef har blivit trakasserad på grund av sitt kön - mot 3 procent av männen. Och på arbetsplatser som domineras av män trakasseras var fjärde kvinna.
Den sammanlagda signalen från de två jämställdhetsnyheterna är alltså solklar. Välkommen att sticka ut i styrelserummen. Men ta på dig stålhud.
Det är som i skolan när läraren uppmuntrar den utstötte att ta sig in i gänget. Men väl ute på den skoningslösa skolgården åker den utstötte på storstryk.
Tänker man verkligen efter är det inget annat än fruktansvärt.
