Det hela var ett sociologiskt experiment. Musikanten som spelade var Joshua Bell, en av världens främsta violinister som två dagar tidigare spelat för utsålda hus i Boston till ett biljettpris av 100 dollar styck. Slutsatsen i mejlet var: ”Om vi inte väljer att stanna till och lyssna när en av världens bästa musiker spelar, hur mycket annat går vi inte miste om?”

Experimentet organiserades av Washington Post och orsaken till att jag fick mejlet var att jag som ”ung, ambitiös och duktig journalist” någon gång borde implementera något liknande i Sverige. Beröm från finansmänniskor tas av naturliga skäl med en nypa salt. Men min och en del äldre kollegers uppfattning har oftast ändå varit god om Qviberg – även om vi alla fått erfara båda sidorna.

Mats Qviberg verkar både kunna vara iskall och osympatisk i flera lägen men också berömmande och glad. Nu har det blivit en sport bland kritiker om vem som kan vara hårdast i‑rapporteringen om HQ och mot den annars så frispråkige finansmannen vars framgångssaga har fått ett abrupt slut.

Men efter HQ-stämman som inleddes med att Qviberg föll i tårar började det spekuleras i om det var ”på riktigt”. Vissa medier gick så långt som att dagen efter stämman döma ut tårarna som ”krokodiltårar”. Jag fick tidigt förfrågningar om det verkade äkta. ”Lite oklart”, har varit min slentrianmässiga reaktion. Men det var inte oklart. Det var, som det varit hela sensommaren, solklart att Mats Qviberg mentalt har gått i‑tusen bitar, precis som den bank till hälften döpt efter hans namn har gjort.

Det finns all orsak att rikta svidande kritik mot Mats Qviberg – för brist på ansvar, kunskap, lyhördhet och självinsikt. Men att påstå att det är spelad sorg när man gråter på sitt livsverks begravning är nog att gå ett steg för långt. De där visdomsorden i mejlet om att ”stanna till och lyssna” var tydligen inte Mats Qvibergs egen melodi. Men nog vet han vad han nu har gått miste om.