14 DECEMBER 2009:

Mats Qviberg gick som en romersk kejsare genom lokalen i Salénhuset. Det var som om han sög i sig folkets jubel, som en medarbetare uttrycker det. Han stannade till och pratade med någon lyckligt lottad, som så många gånger förr på väg till och från möten inne på banken. Mats Qviberg var omtyckt av många i personalen. Han sägs ha haft bättre koll på medarbetarnas namn än någon annan chef på firman.

De som inte hade råkat ut för någon uppläxning hade anledning att tycka bra om moderbolaget HQ:s högprofilerade ordförande.

Nu var han på väg till ett möte som började klockan 9.20 i Mikael Königs vd-rum, precis som varje måndag. Då sammanträdde han med tradingchefen Fredrik Crafoord, vd:n Mikael König och dotterbolaget HQ Banks ordförande Stefan Dahlbo. De här halvtimmeslånga morgonmötena hade pågått i många år.

Mikael Königs sekreterare, en klassiskt vacker före detta flygvärdinna, serverade de fyra cheferna espresso där de satt inne i det inglasade hörnrummet med utsikt mot klädbutiken Red Devil på Norrlandsgatan.

Du är en ängslig natur va?, frågade Mats Qviberg.

– Ja, det är det du betalar mig för, svarade Mikael König.

Bolagets vd var bekymrad. Under det innevarande kvartalet gick tradingverksamheten där banken spekulerade i aktier och derivat för sina egna pengar mot en förlust på 50 miljoner kronor, den största förlusten dittills för verksamheten.

Många på banken var vid tidpunkten kritiska till den förlustbringande spellådan.

Mikael König förde upp ämnet på agendan. Skadan är redan skedd och det kommer att bli surt där ute, konstaterade han. Vore det inte lika bra att riva bort hela plåstret? Med andra ord stänga ner hela tradingverksamheten.

Frågan hängde i luften. Alla i rummet visste att det var förknippat med stora kostnader eftersom förlusterna i portföljen måste realiseras, något som inte passade bolagets högste chef.

”Du är en ängslig natur va?”, frågade Mats Qviberg.

”Ja, det är det du betalar mig för”, svarade Mikael König.

När ämnet var på tal säger sig Fredrik Crafoord ha framfört att hälften av positionerna i tradingverksamheten skulle kunna stängas till en kostnad av cirka 150 miljoner kronor. Det var vad det skulle kosta att få ett slut på åtminstone halva eländesverksamheten.

Nu kom diskussionen in på att en vinstvarning skulle behöva utfärdas i samband med stängningen. Men vinstvarning var det sista Mats Qviberg ville gå med på. Hans berömda temperament gjorde sig hört.

”En bankir håller korten nära kroppen”, fräste han. Det var något han brukade säga. Det vill säga en bankman visar inte sina dåliga kort. En vinstvarning innebar att problematiken skulle nå medierna och den övriga marknaden.

I sin upphetsning fortsatte Qviberg med att avfärda förslaget genom att säga att banken inte skulle ”släppa väder offentligt”, återberättar flera av deltagarna.

”Det är inte att tänka på att ta den vägen”, sa Mats Qviberg om vinstvarningen och fortsatte i samma andetag: ”Och vad gäller utdelning har vi väl samma som förra året?”

Trots att de satt och diskuterade allvarliga problem, föreslog bolagets ordförande att flera miljoner skulle skeppas ut till ägarna, däribland han och hans familj, vid årsstämman den kommande våren. Det är ingen hemlighet att Mats Qviberg var en förespråkare av hög utdelning. Många menar att han såg det som ett sätt att marknadsföra banken. Argumentet löd ofta att aktieägarna förväntar sig utdelning.

Att diskussionen om att stänga tradingen och vinstvarna fördes det här datumet stöds av ett internt mejl som artikelförfattaren tagit del av mellan Fredrik Crafoord och Mikael König. Två personer som i övrigt inte har hållit varandra om ryggen i den här historien.

Att den här konversationen fördes tyder på att de ansvariga kände till mer än vad de tidigare påstått om tradingens svårigheter. Ett kommande samtal under ett möte våren 2010 ska visa på klara likheter med detta, och dessutom på nytt förklara vem som främst var emot att stänga ned tradingen om det skulle kosta så mycket.

Mats Qviberg fick via mejl ta del av innehållet i stycket ovan, sammansatt av olika mötesdeltagares versioner. På väg hem från jobbet en tidig torsdagskväll i april i år kommenterade han det så här via sin mobiltelefon.

”Måndagsmötena har varit i allra högsta grad informella möten, där vi ofta diskuterade börsen förra veckans börs och vad vi trodde om den kommande veckan. Men att han skulle ha sagt att det kostade 150 miljoner att stänga, det måste bara vara Fredrik Crafoord som kommer ihåg det.”

Men du vänder dig emot att Fredrik Crafoord har sagt så?

”Det ska jag inte säga heller. Han kanske sa det vid något sammanhang.”

Citaten om att ”hålla korten nära kroppen” och ”inte släppa väder offentligt” är inget Mats Qviberg vänder sig emot. Negativ information om banken skulle inte ut i onödan. Det här är ett drag många kan påtala hos Mats Qviberg. Vad som var onödigt skulle framtiden få utvisa.

ÖVER ETT HALVÅR SENARE, DEN 1 JULI 2010:

Medan den avskedade före detta tradingchefen Fredrik Crafoord konsekvent höll sig i skymundan för medierna hade Mats Qviberg varit mer talför. Från att först ha kallat det skitaffär och förklarat vad som gått snett när beslutet om att stänga verksamheten i maj tidigare samma år meddelats hade han nu riktat ljuset mot tradingchefen. Samtidigt som Qviberg i medierna hela tiden hävdade att han knappt förstått sig på tradingverksamheten.

Till slut en dag i början av juli fick Crafoord nog. Han om någon visste vem det var som bestämde i det här bolaget. Fredrik Crafoord var inne i stan och ringde HQ:s ordförande en morgon vid tiotiden och ville komma förbi kontoret.

”Mats, nu måste ni sluta snacka skit i tidningen. Jag vill prata med dig. Nu.”

”Det går inte”, svarade Mats Qviberg lågmält när han väcktes av samtalet.

”Jag är hemma och kan inte köra bil in till stan. Jag drack så mycket whisky i natt”, sa han, enligt egen utsago.

”Men jag vill titta dig i ögonen när jag pratar med dig.”

”Du får ta en taxi ut hit, så får vi prata på vägen in”, sa Mats Qviberg.

Fredrik Crafoord avslutade samtalet tvärt och tog en taxi ut till Lidingö. Vid den lummiga allén utanför Mats Qvibergs enkla husfasad stannade taxin. Den tidigare så karismatiske finansmannen kom ut genom sin dörr och såg fördärvad ut. Tillsammans tog de hans bil in till stan.

Fredrik Crafoord körde den gamla silverfärgade Volvon medan Mats Qviberg satt i sätet bredvid med ett olyckligt ansiktsuttryck. Han var påtagligt ur balans och händernas små skakningar tycktes aldrig upphöra. Han hade försökt dämpa ångesten med whisky under natten, efter att dagen innan ha avgått ur sin egen styrelse. Han medger själv att han var riktigt ledsen den dagen. Svenska Dagbladet hade haft förstasidesrubriken Exit Qviberg, en rubrik Mats Qviberg sent ska glömma.

De körde över Lidingöbron. Mats Qviberg verkade fortfarande påverkad av spriten där han satt i passagerarsätet i sin egen bil som enligt föraren luktade hund, trots att det var flera år sedan Qvibergs gamla cairnterrier Yuppie avlivades.

”Inte ett ord till nu, Mats, då berättar jag sanningen. Då gör jag det inte i tidningen, då gör jag det för FI och då har ni inget tillstånd kvar”, sa Fredrik Crafoord, återberättar han själv.

Mats Qviberg hade inte mycket att säga till sitt försvar.

De kände varandra väl efter alla år tillsammans på HQ Bank dit Crafoord kommit som omeriterad tjugofemåring. Det var sällan några konflikter hade uppstått mellan dem. De närmade sig Norrlandsgatan och Salénhuset.

”Om du inte håller tyst nu sänker jag hela skiten”, sa Fredrik Crafoord.

Han parkerade Volvon i garaget kallat Mästerfaret under Salénhuset. Mats Qviberg skulle nyktra till under dagen för att sedan ta bilen ut till sommarstället på Smådalarö. När de skildes var de varken vänner eller ovänner. Men det var sista gången de talades vid. Mats Qviberg, vars stora skräck var att HQ Bank skulle mista sitt tillstånd, slutade att prata om Crafoord den närmaste tiden. Nu skulle han försöka koppla av i skärgården resten av sommaren.