Marknaden har blivit ett monster

Att bara sitta framför skärmen och läsa den dagliga strömmen av börstelegram på finansfikonspråk kan vara en nog så dramatisk upplevelse. I måndags sjönk börsen, men även priserna på metaller som koppar och zink, samtidigt som räntorna föll och dollarn förstärktes. Enligt en nyhetsbyrå förklarades detta med ”riskaversion”. Redan dagen därpå var denna räddhågsenhet som bortblåst. Nu var det istället en allmän ”riskaptit” som dominerade pannloberna hos världens handlare. Alltså, uppåt för metaller och aktier, nedåt för dollarn.

Det är som en person som ena dagen sitter och ringer runt för att få tag på duktiga sherpas till en planerad Mount Everest-bestigning utan syrgas, för att nästa dag avstå mjölken i kaffet eftersom den korta promenaden till närmaste Konsum ter sig alldeles för farofylld. Som antingen ser världen som nattsvart och hotande, eller full av möjligheter och äventyr.

Detta bipolära beteende tycks visserligen ha funnits lika länge som människan sysslat sig med spekulation. Men under åren efter finanskrisen har det blivit värre. Marknaderna har blivit som en mycket nervös samling gaseller. En hyenas lågmälda rap räcker för att hela hjorden ska fly i panik, för att i nästa stund vända lika snabbt tillbaka.

Utrymmet för individuella bedömningar är begränsat. Att flockbeteendet ökat är inte bara en allmän känsla. I höstas publicerade storbanken HSBC en rapport som tagits fram tillsammans med matematiker på universitet i Oxford. Enligt den har världens marknader sedan Lehman Brothers krasch 2008 alltmer börjat styras av ett fenomen som HSBC-ekonomerna kallar ”Risk-på” och ”risk-av”.

”Risk-på” betyder att placerarna urskillningslöst köper tillgångar som upplevs som riskfyllda, som aktier och råvaror, medan samma tillgångar lika urskillningslöst vräks ut i ”risk-av”-läget.

Normalt sett brukar aktier, räntor, valutor och råvaror styras av en uppsjö olika och av varandra oberoende faktorer, alltifrån det politiska läget i Danmark till årets veteskörd i Ukraina.

Exempelvis ska aktier enligt den klassiska skolan enbart värderas efter bolagens vinstutsikter. Men inte längre, enligt HSBC. Tillgångar som förr brukade röra sig åt olika håll rör sig nu som om de vore sammanbundna med ett osynligt snöre.

När Dow Jones rör sig följer Mumbaibörsen och kopparpriset med, oklart varför. Denna ”flockfaktor” är nu på den i särklass högsta nivån någonsin.

Vad betyder det här, då? Jo, till exempel att det kommer bli ännu svårare för en enskild sparare att placera sina ägg i olika korgar istället för en.

Det går att spekulera i flera orsaker, som den nya datorstyrda högfrekvenshandeln eller att allt mer pengar plöjs ned i fonder som slaviskt skuggar olika typer av index.

Men kanske finns svaret helt enkelt i globaliseringen av kapital. Den har haft många fördelar. Men idag är kapitalmarknaden som en svärm gräshoppor som rör sig med ljusets hastighet och kan lukta sig till en orörd åker på 4 000 mils avstånd.

Ingen affärsmöjlighet undgår upptäckt. Detta blixtsnabba flöde börjar få märkliga konsekvenser.

För några veckor sedan gick centralbanken i Turkiet ut med beskedet att den funderade på att sänka räntan. En besynnerlig tanke eftersom den turkiska ekonomin pinnar på i rekordfart och snarast befinner sig i riskzonen för att koka över, något som brukar behandlas med en avkylande räntehöjning och inte tvärtom. Om man vill bromsa brukar man oftast inte gasa.

Förklaringen är att Turkiet vill mota bort inflödet av pengar i landet som riskerar att blåsa upp en bubbla och pressa upp värdet på valutan.

Flödet kommer från placerare som satt i system att låna pengar i länder med låg ränta och kasta in dem i länder med högre ränta. Mellanskillnaden blir vinst, en vinst som dessutom kan öka om valutan i det land där pengarna lånades försvagas.

När finanskrisen tryckt ned räntan till konstlat låga nivåer i stora delar av västvärlden är denna spelplan större än någonsin. Pengarna strömmar framförallt in i länder som Indien och Brasilien, men även Sverige är ett nytt favoritland vilket kronans uppgång den senaste tiden antyder.

Resultatet är rena rama snurren. Snabbväxande länder med välskött ekonomi riskerar att få problem av det enkla skälet att de just är välskötta. Pengar utifrån eldar på ekonomin ännu mer, vilket gör att räntan måste höjas snabbare, vilket bara får det att vattnas mer i munnen på spekulanterna. Och så vidare.

En sprucken bubbla i en del av världen leder till att nya skapas på ett annan. Det är inte konstigt att flera tunga institutioner, inklusive Världsbanken och Internationella Valutafonden, bara den senaste veckan börjat prata om att det kanske är dags att börja strama åt det fria flödet av kapital.

Närmare än så kan man inte komma ett erkännande av att den globala kapitalmarknaden blivit ett monster som kräver både koppel och munkorg.