NEW YORK Dingdingdingdingdingding.

Klockan är 9.30.

Spänningen, som liknar den före en idrottsmatch, avtar när klockan som markerar starten på börsdagen ringer.

Siffrorna flimrar hastigare på skärmarna. Kanalen CNBC:s kameror panorerar. Handeln tar fart.

Ytligt ter sig det mesta som det alltid gjort på börsgolvet på New York Stock Exchange, NYSE, alltså själva hjärtat på Wall Street och därmed i hela den amerikanska kapitalismen.

Men, här inne känner de sig missförstådda och orättvist utpekade.


För det första var det ingen som klagade så länge alla pilarna pekade uppåt, för det andra fattades de felaktiga besluten i investmentbankerna och för det tredje har straffen i finanskrisens varit mycket kännbara.

– Alla har glömt partystämningarna när de körde nya fina bilar eller byggde till huset, säger Joseph Greco som är chef för tradingenheten på firman Meridian.

Det må så vara, men småspararnas fingrar blev inte bara brända 2007-2010, utan även efter börsbubblan 1999-2000. Kurserna har fortfarande inte nått upp till dåvarande nivåer och räntan på bankkontot är bara några futtiga tiondels procentenheter.

Börsen ter sig i en del ögon som ett kasino där samma aktörer bollar pengar mellan sig. Tanken på att en aktie i ett företag skulle återspegla resultatet långsiktigt förefaller avlägsen när folk knappt smält begrepp som ”subprime” och ”credit default swaps” och det plötsligt dykt upp ett nytt faromoment – ”high frequency trading”. Datorstyrd handel som orsakade den så kallade flash-kraschen i maj när Dow Jones index föll med 1000 punkter på 20 minuter.


Traumat efter finanskrisen vilar tungt över Wall Street. En del drar sig till minnes baissens 1970-tal, andra väntar på den vändning som en gång måste komma. Minas Polychronakis, med två skomakerier i finanskvarteret och ofta anlitad amatörkommentator, svarar så här om förekomsten av fler lyxbutiker och nya barer på smågatorna runt börsen:

– Det finns mycket pengar här. Mina kunder har alltid haft råd att köpa skor av bra kvalitet men en del tvingas nu spara genom att sula eller klacka dem.

En av huvudfienderna är mannen som enligt egen – och många andras – utsago räddade bankvärlden undan en totalkollaps, president Barack Obama. Den nya finanslagen antogs för att se till att den så kallade Marknaden inte ska upprepa det ödesdigra trixandet med finansiella instrument.

– Jag har haft ganska roligt åt hela idén att jag skulle puckla på Wall Street. Jag skulle nämligen tro att de flesta på Main Street känner det som om det är de som fått stryk, sa Obama nyligen vid ett tv-sänt torgmöte med representanter både från Finans- och Storgatan för att nu snacka svengelska.


Filmaktuelle Gordon Gekko myntade ju som bekant uttrycket ”Greed is good” i Wall Street I och i Wall Street II konstaterar han förvånat ”Nu är girighet visst lagligt” när han kommit ut ur fängelset. Girigheten är emellertid inte enda drivkraften, utan en annan, minst lika stark, är ”fear”.

Skräck för ett häftigt ras, skräck för att positionerna är ohållbara, skräck för att någon annan är smartare – och nu skräck för att skatterna ska höjas trots att underskotten inte direkt är ett hälsotecken för den amerikanska ekonomin.

En hedgefondchef, miljardären Stephen Schwarzman i Blackstone Group, gick i somras så långt som att likna Obamas skatteförslag vid krig. Det är som när Hitler invaderade Polen 1939, sa han. Sedermera ursäktade han ordvalet, inte åsikten.

– Om du tjänade en miljard dollar ett år när 8 miljoner människor miste jobbet och småföretag inte kunde få lån så tycker inte jag att du har anledning att känna dig särskilt utsatt, löd Obamas svarsreplik.


Obama anmärkte dessutom att det rör sig om krav på att betala 15 procent i skatt medan alla andra – till exempel Schwarzmans sekreterare – betalar 25 eller 28 procent. CNBC, som stod värd för mötet, hade den dagen sammanställt ett litet börsindex på hur kurserna rört sig sedan Obama tillträdde: Dow Jones +29, Nasdaq +52, Russell +41, Standard & Poors +33 procent.

Man skulle, som utomstående, kunna sammanfatta det hela i att Obama gärna rider på det folkliga missnöjet mot Wall Street-bonusar, att finansreformen kunde ha varit betydligt tuffare och att striden om skatterna ännu inte är över trots Obamas försök att föra lite begränsad klasskamp rörande inkomster som överstiger 250 000 dollar om året. En lön som anses för liten i de här kretsarna för ett drägligt liv på Manhattan, med dyra lägenheter, dyra privatskolor, dyra sommarhus på Long Island etc.

– Vi har tvåsiffrig arbetslöshet här i New York, men Wall Street har klarat sig. Jag tror att vi är på väg mot ett uppror. Folk befinner sig på randen till självmord, säger Charles Jenkins i transportarbetarfacket, som anlänt till kapitalets tempel denna morgon för att tillsammans med andra fackliga ledare och vänsterdemokrater locka deltagare till en protestmarsch i Washington under parollen ”Demand Change”.


Mäklarna på New York-börsen i enkla överdragskavajer och investmentbankirerna med glänsande märkesslipsar slår ner ögonen när de skyndar förbi. Ur högtalarna dundrar budskap som ”bränn börsen” och dags för folket att få ett ”räddningspaket à la Wall Street”.

Helt okänsliga för folkilskan är de uppenbarligen inte men jobbslakten var hård även på Wall Street. En del rykten är svärtade för alltid och i alla fall en som sålde fantasivinster, pyramidspelskurken Bernie Madoff, sitter bakom lås och bom. Det är ett bra tag sedan det skrevs några idolporträtt i affärstidningarna.

Undantaget är Jamie Dimon, överlevaren i JP Morgan Chase och dagens King of Wall Street (en titel som Schwarzman hade fram till 2007). Böckerna denna höst består av kritiska analyser av Lehman-kraschen och såväl bankers som politikers agerande 2008-2009.


Ett ordspråk i bästa Gekko-stil skulle kunna lyda: Wall Street kommer alltid tillbaka. Under ett avlägset 1950- eller 60-tal blev man respektabelt rik på respektabelt vis, som en expartner i Morgan Stanley säger till Suzanne McGee i boken Chasing Goldman Sachs (med underrubriken: Hur universums härskare förstörde Wall Street… och varför de kommer att dra oss fram till avgrunden igen). Nu återstår att se om den andan föds på nytt eller om pengakarusellen snurrar allt häftigare som på 1980- och 2000-talen.

Några förändringar bådar illa, eller som det sades i en Wall Street Journal-rubrik: I post-Lehman-världen – räntebärande papper, guld, u-landsmarknader inne, USA-aktier ute.

Som framgick ovan flyr spararna aktier med följden att provisionerna minskar, börsintroduktionerna inte tar fart, Goldman Sachs fortsätter att dominera och små uppstickarfirmor lockar till sig talanger.

Dessa ”hotshot traders” anses ha skrämts bort av den nya lagens så kallade Volcker-regeln (uppkallad efter förre centralbankschefen Paul Volcker) som syftar till att minska bankernas riskexponering genom att till exempel begränsa möjlighet att satsa eget kapital, något som inte gäller för hedgefonder.


Finanssektorn är inte bara en symbol för den amerikanska kapitalismen utan en viktig industri i staden och delstaten New York. Runt 800 000 sysselsätts direkt och därtill kommer en lång rad andra jobb, från servitriser på konferenser till taxichaufförer.

Rae Rosen, ekonom på Federal Reserves New York-kontor, har märkt en positivare stämning:

– Jag tror att fler börjar anställa. På Wall Street sker det normalt före en återhämtning och det finns nu en känsla av att botten nåtts med en stabilisering på väg.


Åter till börsgolvet. Joseph Greco menar att andra investeringar, som valutor och råvaror, är för riskfyllda:

– De flesta tror på en uppgång, på 5–10 procent. Då vill man vara med.

En kollega, Cort Gwon som är chefsanalytiker på FBN Securities:

– Aktiekurserna har stått och stampat sedan år 2000. Det betyder inte att de kommer att stå och stampa den kommande tioårsperioden, fortsätter Cort Gwon och medger att oetiska saker skedde men att det glöms så småningom. Dessvärre, säger han också, är det svårt att spå när ekonomin tar fart på allvar, det viktiga är att arbetslösheten går ner så att hushållen får råd att handla igen.

Både Greco och Gwon råder unga människor att söka jobb på Wall Street, inte minst för att efterfrågan på it-kunnande är stort.


Firmor som analyserar lönepaketen på Wall Street sätter just nu förbudsskyltar över ordet BONUS och istället används ord som ”incentives” för att belöna vinstgeneratorer i firmorna.

Det gnälls lite över utsikterna på sajter som thewallstreetoasis.com, men genomsnittslönen i finanssektorn i New York ligger på 392 000 dollar om året, jämfört med 64 000 dollar för övriga branscher.

Någon brist på sökande är det heller inte i rådande sysselsättningsklimat, men detta är vad som kan krävas enligt en platsannons på nämnda sajt: erfarenhet från att ha sytt ihop deals, akademisk examen från handelshögskola i toppskiktet, förmåga att arbeta med flera transaktioner parallellt, noggrannhet, skicklighet i att sälja mot kund, lagspelare.

– Pengarna kommer tillbaka, säger Cort Gwon.