Varningarna har funnits där länge. Flera gånger de senaste decennierna har jordbävningar påverkat kärnkraftverk runt om i världen. Så sent som i juni 2010 kände den nu drabbade anläggningen i Fukushima av ett skalv ute i havet. Den gången höll konstruktionen.

Annat var det i juli 2007 då det japanska kärnkraftverket Kashiwazaki-Kariwa skakades av ett kraftigt skalv, fyra reaktorer stängde ned automatiskt och radioaktivt vatten släpptes ut i havet. Tidigare har både kärnkraftverk i Bulgarien (1977) och i Armenien (1988) skadats av jordbävningar.

–En kärnkraftsolycka kan inträffa. Det kan man inte förneka. Men det här är en naturkatastrof vars like vi aldrig har sett. Vilken betydelse just det som händer runt kärnkraften får vet vi inte, säger Lennart Carlsson, avdelningschef för kärnkraftssäkerhet på Strålskyddsmyndigheten.

Just den japanska jordbävningen 2007 beskrivs av atomenergiorganet IAEA som en väckarklocka. En vanlig missuppfattning har varit att interna faktorer är de största hoten mot säkerheten, alltså mekaniska fel eller den mänskliga faktorn. Men enligt IAEA är naturkatastrofer ett större hot: jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott och tsunamis kan alla vara förödande för kärnkraftssäkerheten.

2008 startades därför International Seismic Safety Center inom IAEA som just arbetar för att kartlägga och minska riskerna med framförallt jordbävningars påverkan på kärnkraftsanläggningar.

Som framgår av grafiken ovan finns en rad kärnkraftsreaktorer runt om i världen som ligger i områden med hög seismisk aktivitet. 20 procent av världens reaktorer ligger i sådana områden, enligt IAEA.

De mest utsatta kärnkraftverken finns i Japan. Men även i Taiwan, USA och Iran finns oro kring jordbävningars effekter. I USA har diskussionsvågorna gått höga runt de sex reaktorer som ligger längst kontinentalplattan vid Kaliforniens kust. Några anläggningar som ibland lyfts fram i sammanhanget är San Onofre-verket söder om Los Angeles och Diablo Canyon utanför San Francisco.

–Den senare ligger i princip mitt på en förkastning. Visserligen inte speciellt aktiv men det är ändå en risk med detta, säger Lennart Carlsson.

Inom kärnkraftsindustrin har man länge varit medveten om riskerna.

Enligt intresseorganisationen World Nuclear Association byggs exempelvis franska kärnkraftverk för att klara av en dubbelt så stark jordbävning som den som beräknas kunna inträffa vart tusende år.

Men den typen av sannolikhetskalkyler sågas av kärnkrafts motståndarna efter helgens japanska olycka, som beskrivs som den allvarligaste sedan Tjernobyl 1986.

–Den kärnkraftskatastrof som enligt förespråkarna i Japan aldrig kunde hända håller nu på att göra det. Detta till följd av en jordbävning som de inte heller sade skulle kunna inträffa, säger den kärnkraftskritiska lobbyorganisationen Citizens’ Nuclear Information Center i Tokyo i ett uttalande.

De japanska kärnkraftverken är byggda på solid berggrund, alternativt byggda på lager av sand varvat med solidare material för att minska vibrationer, och är utrustade med sensorer för att känna av förhöjd seismisk aktivitet.

I händelse av kraftigare jordskalv ska reaktorerna stänga ned automatiskt vilket också har hänt 2004, 2005, 2007 och 2009. Även i det nu aktuella fallet stängdes reaktorerna. Men den efterföljande tsunamivågen gjorde att elektriciteten slogs ut med följd att den så kallade efterkylningen slutade fungera.

–Det här visar att jordbävningssäkerhet är en sak och tsunamisäkerhet en annan, säger Ari Tryggvarson, seismolog vid Uppsala universitet.

Han poängterar att kusterna längs Stilla Havet och Indiska Oceanen är särskilt utsatta för tsunamivågor. Därmed ligger också kärnkraftverken längs dessa kuster i en särskild riskzon.

San Onofre-anläggningen är exempelvis omgiven av en tio meter hög skyddsvall mot Stilla Havet.

Men det är inte alltid skyddsvallar hjälper. Vid tsunamikatastrofen julen 2004 påverkades kärnkraftverket Kalpakkam utanför staden Chennai i sydöstra Indien. I det fallet forsade vatten in i kylvattenintagen och anläggningen fick stängas akut.