Malmfeber slukar Kiruna

– Vi lever efter malmen. Utan den hade det inte funnits någonting här.

74-åriga Rauha Stålnacke höjer på ögonbrynen med ett svagt leende på läpparna. På 1970-talet hade hon ett av Sveriges farligaste jobb. Nu sitter hon här på seniorboendet Thulegården i Kiruna och minns tiden på ­Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, LKAB.

– Jag var den första kvinnliga provtagaren i gruvan. Jag fick ta prover på malmen för att kontrollera kvaliteten. Det var skrämmande. Jag erkänner – jag var rädd, berättar hon.

Seniorboendet är en samlingspunkt för ­Kirunas pensionärer. Många som kommer hit har tillbringat hela sitt yrkesliv på LKAB och de vittnar om ett hårt och slitigt arbete. Frågan om de trivdes på jobbet utlöser ett skrattanfall hos 93-årige Ragnar Ingefalk.

– Vadå trivdes? Det handlade inte om att trivas utan om att ha någonting att stoppa i munnen. Andra världskriget hade precis ­tagit slut och fick man ett jobb så höll man hårt i det, säger han.

Så minns de den stora gruvstrejken 1969 och kampen för bättre arbetsvillkor. Eimer Berggren berättar stolt hur han målade plakat och skrek slagord. Men det var en annan tid, säger den gamle mannen och vänder blicken mot fönstret och den gråa tisdagsmorgonen.

Vadå trivdes? Det handlade inte om att trivas utan om att ha någonting att stoppa i munnen.

Ragnar Ingefalk, före detta gruvarbetare.

Kiruna är en speciell plats. Kommunens hemsida ger en rättvis beskrivning – här är ljuset ljusare, kylan kallare, topparna högre och ytorna större. Här går gruvindustrin och samhället hand i hand – en nödvändig symbios, menar många Kirunabor.

Men de säger också att samhället nu halkar efter alltmer. LKAB går som tåget. Koncernens ekonomiska resultat för 2010 är det bästa någonsin – 12,3 miljarder kronor. Bolaget har gått från att vara en renodlad råvaruproducent till en världsledande leverantör av förädlade järnmalmsprodukter. Och efter­frågan är stor.

– Branschen och kunderna har växt mer än vad vi har gjort så vi har tappat i marknadsandelar successivt de senaste 10–20 åren. Därför måste även vi bli större, säger Markus Petäjäniemi, marknadsdirektör på LKAB.

Vi träffar honom på bolagets kontor i Kiruna i en byggnad som ska efterlikna FN-skrapan i New York.

Långt ner under jord finns den fyra kilometer långa malmkroppen. Nuvarande huvudnivån i gruvan ligger på 1 045 meters djup och är den sjätte i ordningen ­sedan underjordsbrytningen startade på 1950-talet. Inom två år drar driften av en sjunde huvudnivå igång. Det förlänger Kirunagruvans livslängd med cirka 20 år. Men mer malm måste upp om LKAB ska kunna konkurrera på världsmarknaden.

– Som det är nu tackar vi nej till nya kunder och prioriterar vår befintliga kundstock som framför allt finns i norra Europa. Samtidigt har finanskrisen lärt oss att vi måste lägga våra ägg i flera korgar. Västekonomierna drabbades hårt av lågkonjunkturen. I Kina märktes den av som ett litet hack i en uppåtgående kurva, säger produktionschefen ­Anders Kitok och tillägger:

– Vi har inga indikationer på att den pågående skuldkrisen påverkar oss på något sätt. Men självklart är vi uppmärksamma på vad som händer.

Just nu håller LKAB på att stärka sin position i Asien och man har redan öppnat ett kontor i Shanghai. Fokus ligger dock på en ökad produktion. Tre nya gruvor planeras vid Svappavaara. De väntas öka produktionen med 35 procent till 2015.

Peder Nänsén som ansvarar för gruvprojekten förklarar att satsningen är en av de största i bolagets historia. Men det finns mycket att ta hänsyn till innan allt är i hamn – rennäringen, miljön, naturen och människorna som bor i området.

– Man ska komma ihåg att gruvorna för med sig stora möjligheter. I Svappavaara bor det i dag 300 personer, 100 av dem är arbetsföra. Om de tre projekten går som planerat väntas 500 nya arbetstillfällen om 15 år. Barnfamiljer kan flytta tillbaka, skolor behöver inte läggas ner – det skapar enorma förutsättningar.

Ingen av de högt uppsatta cheferna på LKAB kan dock svara på var arbetskraften ska komma ifrån. De pratar om att man måste skapa ett attraktivt samhälle och informera på skolorna. Men det råder en enorm bostadsbrist i Kiruna och trots att det nu finns gott om jobb tvingas många unga bo kvar hos sina föräldrar.

23-åriga Ida Räty berättar att hon fick åka 12 mil till Gällivare när hon skulle föda sin son Love.

– Så är det hela tiden. Man lägger ner det ena efter det andra här i Kiruna. Nu ska akutkirurgin avvecklas och det är även tal om att på sikt göra sig av med intensivvården. Då är det inte så lockande att bo kvar här, säger hon.

Ida Räty tycker att LKAB borde ta mer ansvar. Kirunaborna står ut med väldigt mycket för bolagets skull, menar hon och syftar främst på stadsflytten.

Den underjordiska gruvdriften skapar sprickor i marken. För varje skopa malm som lastas ut i gruvan sjunker marken och skapar deformationer som kryper allt närmare ­staden och människorna som bor där.

– Ingen är emot flytten. Utan LK är vi ingenting, det vet alla. Men det är fortfarande oklart vart staden ska flytta. Det enda jag vet är att mer och mer av Kiruna kommer att försvinna och det känns konstigt.

Göran Olovsson är verksamhetschef för stadsomvandlingen i Kiruna. Han säger att kommunen nu äger frågan och att LKAB egentligen bara har ett önskemål – bygg inte på malmen.

– Vi är en del av samhället och vi tar vår del av ansvaret. Men det är kommunen som bestämmer över stadsplaneringen, säger han.

Men på marken finns bostäder, kulturbyggnader och skolor. Allt det måste bort för att ge plats åt industrin.

Nu planeras den så kallade Gruvstads­parken som ska fungera som en buffertzon mellan gruvan och staden. Den ska expandera successivt ju mer markdeformationerna närmar sig tätorten. Tanken är att alla byggnader ska rivas ner till grunden, men en del kommer att lämnas kvar som en påminnelse om att ett levande samhälle en gång funnits där. Träd och gräsmattor kommer också att vara kvar.

Pensionärerna på Thulegården rycker på axlarna när frågan om flytten kommer upp.

– Det är ingenting att resonera om. Det som finns under oss är mycket värdefullt. Men LKAB borde betala allt som har med flytten att göra. Det är ju de som tar malmen och gör stora vinster, säger Ragnar Ingefalk.

För honom och många andra vi talar med är Malmberget, som ligger cirka 12 mil från Kiruna, ett skräckexempel på hur det kan gå när en gruva breder ut sig. En 250 meter djup grop delar nu orten. Byggnader har rivits och en del av befolkningen har tvingats flytta.

Ragnar Ingefalk beskriver ett samhälle som hackats upp av gruvindustrin och som nu väntar på att dö.

– De planerade dåligt, därför blev det som det blev. Min åsikt är att de som fattar besluten ska bo i området och leva med konsekvenserna, säger han.

I dimman utanför Ida Rätys vardagsrumsfönster ser man Kirunas livsnerv – gruvan. Varje natt hör hon mullret från underjorden efter sprängningarna. Det låter som när en garagedörr går igen, förklarar hon. Ibland mullrar det även på dagen. Då blir den unga mamman rädd – det kan vara ett ras och då är det släkt och vänner som kan vara skadade eller instängda.

– Det är alltid jobbigt. Oavsett var man befinner sig när det inträffar stannar alla omkring en upp, tar fram sina mobiler och börjar ringa till sina nära och kära som jobbar i gruvan. De där sekunderna innan man får kontakt är otäcka.

Men gruvarbetet lockar eller så är det kanske pengarna som gör det. På Hjalmar Lundbohmsskolan går just nu 90 elever det speciella LKAB-programmet. Om de sköter sina studier är de garanterade sommarjobb och så småningom anställning på bolaget. På en sommar tjänar tonåringarna upp till 100 000 kronor.

– Det är lite konstigt, eleverna tjänar mer än vad vi lärare gör. De brukar komma tillbaka efter sommarlovet med flashiga bilar och fina kläder, säger LKAB-programmets mentor Roger Eriksson med ett skratt.

I skolans verkstad jobbar eleverna med svetsning. Svetslopporna hoppar som på cirkus framför 18-årige Mats Bergkvist.

– Jag tänkte jobba på LK i något år, sedan ska jag plugga vidare. Nu har jag fått sommarjobb där, jag ska vara under jord och ­reparera utrustning. Det ska bli kul, säger han, tar på sig skyddsmasken igen och fortsätter svetsa.

Lucas Johansson och Towe Karvonen är inne på andra tankar. De vill lämna Kiruna så fort de kan. Flytta söderut och komma bort från gruvan.

– Det finns typ ingenting här. Vi brukar komma till Ungdomens hus och softa. Eller så är vi på skatehallen, säger Lucas som är 16 år.

– Dessutom händer det aldrig någonting, det är dåligt väder och det är glest med folk, tillägger 17-åriga Towe.

Men allt är inte negativt, menar de. Människorna som bor i Kiruna är trevliga och flytten av staden kanske medför satsningar och fler aktiviteter. Hur det än blir tänker de inte stanna kvar och invänta resultatet.