22 augusti meddelade SSAB att man skulle investera 5,3 miljarder för att markant öka produktionen av höghållfasta stålkvaliteter. SSAB hänvisade till stark och växande efterfrågan på dessa stålsorter.
I samma veva försökte Brasiliens järnmalmsjätte få ut extra prishöjningar från Asiens stålbolag. Man var inte nöjd med påslag på 70 procent under våren eftersom konkurrenterna lyckats få ut ännu högre prisuppgångar.
Man agerade som att stålkonjunkturen fortsatt var på väg upp. I själva verket var det tvärtom.
I september skulle världens stålproduktion minska för första gången på länge. Det Kina som dirigerat den största produktionsuppgången i fredstid ledde nu nedgången. Kinas ståltillverkning föll med nio procent i september.
Detta var en vändpunkt som aktörerna i väst relativt sent uppmärksammade. Faller efterfrågan i Kina på stål ganska dramatiskt kan det snabbt bli överskott på världsmarknaden när kinesiska producenter söker kunder utomlands.
Efterfrågan på järnmalm och kol sjunker. Redan har Vale och LKAB meddelat omfattande produktionsneddragningar.
I detta perspektiv är SSAB:s storvarsel inte förvånande. Inte heller högkvalitativa stålprodukter blir oberörda när alla delar av fordonsindustrin utannonserar produktionsstopp under varierande tidsperioder. Scania stänger sina europeiska fabriker i nästan en månad över jul och nyår.
Det har blivit ett yrvaket uppvaknande för en traditionell industri som har upplevt goda år i kölvattnet på Kinas makalösa expansion. Nu väntar magra, kanske mycket magra, år för en stålindustri som har vant sig vid expansion och höga vinster.
När man kan sälja allt utan besvär är det ingen konst att leda företag. Nu blir det upp till bevis när stålkoncernerna skall slåss om kunder som kan välja och vraka mellan leverantörer.
