Wanja Lundby-Wedin har representerat LO-medlemmarna i AMF:s styrelse i femton år. Femton år, det är en mycket lång tid som gett henne en bra sidoinkomst på åtskilliga hundra tusen kronor. Hon borde rimligtvis ha avverkat ett 100-tal styrelsemöten under de här åren. Att då yrvaket komma och påstå att hon känner sig ”grundlurad” efter att fått ta del av Christer Elemehagens pensionsvillkor är både patetiskt och upprörande.

Det finns två tolkningar av hennes uttalande om att hon är ”grundlurad” när det gäller Christer Elmehagens guldkantande pensionsavtal. Inget är smickrande för Wanja Lundby-Wedin.

Antingen bluffar hon rakt av. Påstår sig vara ovetande om saker och ting hon väl känner till. Eller så har hon sovit sig igenom 15 år på AMF. Inte brytt sig eller inte haft förmågan att förstå Christer Elmehagens pensionsvillkor, som ändå får anses vara ett ganska centralt inslag i hans ersättningspaket.

Varje år har villkoren dessutom snyggt och prydligt redovisats i AMF:s årsredovisning.

Det blir svårt att över huvud taget ta Wanja Lundby-Wedin på allvar efter AMF-härvan, där både bonusskandaler, pensionsavtal och flytt av miljonbelopp ingår. Hennes höga svansföring när det gäller ersättningsfrågor och hennes ilskna utfall mot giriga direktörer faller platt till marken efter det som har hänt. Man kan inte ena dagen skälla på rika Volvodirektörer och nästa dag bevilja bonus till förmögna AMF-chefer. Det går inte ihop. Direktörerna hånskrattar, media ifrågasätter och LO-medlemmarna blir förbannande.

På ett plan liknar de faktiskt varandra - Wanja Lundby-Wedin och Christer Elmehagen. Båda har trivts i strålkastarljuset och båda har gärna och ofta haft åsikter om andras beteende. När en sådan person själv inte visar sig hålla måttet blir fallet desto tyngre.