"Är det riktiga pengar eller bankpengar?" För en ekonomikrönikör som står och fingrar på en färsk vinstcheck för ett journalistpris är det en typ av invändning som snabbt kan få prinsesstårtan att fastna i halsen. Personen som undrade var visserligen bara två år när Lehman Brothers gick omkull. Ändå lyckas han sätta fingret på finansvärldens ömmaste punkt.

Det är nämligen skillnad på pengar och pengar.

Dels finns det den sort som tycks bli allt mer sällsynt: sedlar och mynt. Dessa ges ut av Riksbanken. Den som håller i en hundralapp kan vara rimligt säker på att den är värd just hundra kronor. Hotet mot kontantkramare består huvudsakligen i risken att bli rånad eller att skenande inflation snabbt urholkar köpkraften. Pengar på ett bankkonto? Det är en helt annan historia. En digital hundralapp kan om det går riktigt illa visa sig vara värd exakt noll kronor. För att förstå varför får vi backa tillbaka några hundra år till det moderna bankväsendets födelse.

De första bankirerna var guldsmeder som började förvara guld åt sina kunder. Dessa fick ett kvitto som kunde användas för att hämta ut guldet när det behövdes. Någon kom snart på att det var lättare att börja använda kvittona som betalningsmedel än att springa fram och tillbaka till smeden så fort det skulle shoppas. Smederna i sin tur insåg att de kunde skriva betydligt fler kvitton än vad som faktiskt täcktes av den mängd guld de hade i sin besittning. De hade nämligen observerat ett intressant fenomen: bara en bråkdel av alla kvittoinnehavare dök upp samtidigt för att få ut sitt guld.

Denna bedrägeridoftande modell är än idag grunden för all bankverksamhet. Så länge ingen ifrågasätter det fungerar systemet fantastiskt. Banker kan låna ut pengar i stor skala medan spararna slipper släpa runt på kontanter och (i bästa fall) få lite ränta.

Problemet är att allt i grunden bygger på ett tomt löfte. Det räcker med att tillräckligt många kunder samtidigt ställer den förbjudna frågan: "Kan jag få mina pengar?" för att sänka vilken bank som helst. Ett till synes betryggande saldobesked är plötsligt lika mycket värt som sin vikt i sladdrigt papper.

Föga förvånande har bankkriser genom historien varit lika vanliga som förkylningar. 1933, efter ännu en förödande våg av finanskollapser, bestämdes det i USA att staten skulle träda in om en bank gick omkull och garantera att vanliga sparare fick tillbaka sina pengar, i alla fall upp till ett visst belopp. Denna insättningsgaranti gjorde att antalet bankkrascher minskade. I Sverige kan folk med mindre än en miljon på kontot sova ganska gott.

MER LÄSNING AV ANDREAS CERVENKA:

· Pengar ur intet är den nya kapprustningen.

· Ett gigantiskt fuskbygge som krackelerar.

Problemet för bankerna var att det statliga beskyddet innebar tuffa villkor som gjorde det svårare att tjäna pengar. Ett sätt att komma runt reglerna var så kallade penningmarknadsfonder, som upplevdes som lika säkra som ett bankkonto men gav en högre ränta. De blev snabbt populära, inte minst bland institutioner och företag med behov av att parkera stora summor kontanter.

Penningmarknadsfonder blev början till vad som kom att svälla till ett enormt och komplext finansiellt ekosystem utanför de reglerade bankerna. Dessa så kallade skuggbanker ökade i storlek till som mest svindlande 20 000 miljarder dollar i början av 2008, mer pengar än vad som då fanns i det traditionella banksystemet.

Gary Gorton, professor vid Yaleuniversitetet i USA, har beskrivit hur den finanskris som inleddes 2007 är väldigt lik det tidiga 1900-talets bankrusningar. Med skillnaden att det inte var hålögda människor i hatt och keps som köade utanför bankkontoren den här gången utan jättelika anonyma institutioner som desperat försökte rädda sina digitala pengar ur det kollapsande skuggbanksystemet. Det som utlöste kreditfrossan efter Lehman Brothers fall var inte det faktum att andra banker drabbades, utan att en av USA:s största penningmarknadsfonder tvingades ta en stor förlust. En hundralapp som hade upplevts i lika tryggt förvar som om den rullats in i en madrass var inte längre värd en hundralapp.

För att undvika en total härdsmälta tvingades den amerikanska staten via centralbanken Federal Reserve gå in och garantera även delar av skuggbankerna.

MER LÄSNING AV ANDREAS CERVENKA:

· Europas i särklass farligaste underskott.

· USA: Världens mest maxade kreditkort.

Några år senare är den grundläggande svagheten i systemet inte borta. Hösten 2011, när krisen vandrat hela vägen från banker till stater och tillbaka till bankerna igen blev läget åter akut. Flera banker i Europa hotades av massiva utflöden. Stora företag som Glaxo Smithkline och Vodafone finkammade varje dag sina konton hos banker i euroländerna för att inte låta för mycket pengar ligga kvar över natten. De kunde helt enkelt inte vara säkra på att pengarna fanns kvar nästa morgon.

Bara tack vare Europeiska centralbanken ECB:s nödlån på 1 000 miljarder euro uteblev bankpaniken. Men snarare än att börja låna ut till varandra igen valde många banker att sätta in pengarna på det enda idiotsäkra ställe som finns kvar: på ett konto hos ECB. För är det något en bankdirektör förstår så är det just skillnaden på pengar och pengar. Och så länge det är så lär kriserna fortsätta att avlösa varandra.

Texten är ett utdrag ur Andreas Cervenkas nya bok "Vad är pengar?" (Natur & Kultur) som finns i handeln den 18 juni och som just nu går att köpa som e-bok för 19 kronor här. Ytterligare ett utdrag ur boken presenteras på nliv.se under måndagen.