Diamanten har länge varit ett bevis inför omvärlden på hur åtråvärd en kvinna är. Ju större sten på ringen, desto mer åtråvärd.
Mannens framgång har även den mätts i stenens storlek, framför allt i USA. Där har pressen följt de manliga celebriteternas rundturer i exklusiva juvelerarbutiker för att kunna konstatera hur mycket han älskar sin tillkommande, beroende på hur mycket pengar han har lagt på diamanten. Nyligen kunde man läsa att Vanessa Paradis inte var nöjd med den ring som Johnny Depp hade valt, utan hade lämnat in den för att få den perfekt.
På årets Golden Globe-gala och Oscarsgala kunde man däremot klart se att något har hänt, menar Susanne Ljung, stil-och trendexpert.
– Annars brukar stjärnorna gärna låna tjusiga smycken, men det var betydligt mindre äkta blingbling än vanligt. Det är inte god smak att i denna kristid, när den socialt ansvarskännande Barack Obama just har blivit president och fattigdomen drabbat även medelklassgrannen tvärsöver gatan, ståta med för påkostade smycken med äkta diamanter, menar Susanne Ljung.
– Däremot kanske de fortfarande ligger i bankfacken, men man visar inte upp dem.
Att diamanter har tappat något av sin glans har inte bara med den aktuella finanskrisen att göra, utan med längre trender som handlar om kvinnans ställning i samhället. Susanne Ljung påminner om diamanthandelns monopolföretag De Beers som för ett par år sedan försökte möta kvinnornas ekonomiska frigörelse med en kampanj där karriärkvinnan själv skulle köpa en diamantring att bära på höger hand.
Det är dock svårt att ändra den koppling mellan diamanter och romantik som De Beers själva så skickligt har iscensatt genom massiv marknadsföring under hela 1900-talet. Många tror att diamanter är eviga, som om de har funnits i årtusenden. Det har de också, i jorden, men själva diamanthandeln kom inte i gång i stor skala förrän Cecil Rhodes skapade De Beers i Sydafrika 1870. Innan dess fanns bara enstaka diamanter uppspolade på flodbäddar i Indien och Brasiliens djungler. Hela handeln rörde sig om något kilo per år. Nu kom gruvdriften i gång vid de jättelika fyndigheterna vid Orange River i Sydafrika.
Diamantindustrin skapades under De Beers stenhårda kontroll och den mycket smarta kommersiella idén att de extremt sällsynta och dyrbara diamanterna är den mest värdefulla kärleksgåvan från en man till en kvinna. Förutom den akuta finanskrisen är det den idén som nu, 2009, kan hota diamantindustrin med en backlash. Kvinnor uppfattar inte längre sin identitet och sitt värde i första hand som kärleksobjekt till en man och den mannens framgång, utan har egen identitet, ställning och en vilja att vara självständiga personer. Det är klart att det är roligt att få en kärleksgåva i form av en diamantring, men det betyder inte lika mycket 2009 som 1957. Vi har visserligen en nostalgisk giftasboom i västvärlden, även i jämställda Sverige, och den amerikanska bröllopsvurmen håller diamantdrömmarna vid liv. (Det är också i USA som De Beershar gått hårdast fram med sin marknadsföring, framför allt genom att använda filmstjärnor, Europa har varit mer svårsmittat för diamantfebern.)
Men skilsmässorna ökar också markant. Marknaden är övermättad av diamanter till andrahandsförsäljning och trots att De Beers, som fortfarande saknar motstycke som monopolföretag, köper upp diamanter och lägger i lager för att hålla priserna uppe, så ökar trycket och allt fler tecken på kris visar sig.
Ett sådant är att efterfrågan på oslipade diamanter har fallit, vilket bland annat har lett till massarbetslöshet bland diamantslipare i Indien. I delstaten Gujarat, där 92 procent av alla diamanter i världen slipas, har 65 000 personer blivit arbetslösa. Exporten från Indien har minskat med 40 procent. Överskottet på diamanter på världsmarknaden gör att även om all slipning upphörde ett helt år skulle det finnas diamanter kvar i lager.
Upptäckten av nya gruvor i Australien och Ryssland hotar också De Beers som tappar alltmer av sin maktställning. En annan svårighet har varit avslöjandet av de våldsamma och blodiga förhållanden som har präglat delar av industrin, framför allt hur diamanter används i konflikter i Afrika. Nuförtiden lovar många diamanthandlare att deras diamanter är framställda under fria, etiska förhållanden men misstanken som såddes är svår att råda bot på bland många köpare trots att man har infört ett speciellt certifieringssystem för att garantera att diamanterna inte kommer från konfliktområden.
– Krisen finns redan i diamantindustrin, men den slår olika på olika nivåer, säger Anders Källner, gemmolog, specialistutbildad i Antwerpen och värderingskonsult som bland annat har uppdrag för Stockholms handelskammare, auktionsfirman Lauritz, Trygg Hansa och hovjuvelerare Carl Hoff.
I USA och Japan är krisen redan ett faktum, men här i Sverige har vi inte märkt av den än, framför allt inte i detaljhandeln, enligt Anders Källner.
– Samtidigt vill jag betona att diamantbranschen har klarat ett par kriser tidigare, inte minst depressionen på 30-talet, och den överlever helt klart även den här gången. Det är inte så att det saknas människor med mycket pengar i världen som gärna köper diamanter.
Samma linje är den välkända trendanalytikern Cay Bond, inne på. Guld, ädelstenar och diamanter har varit investeringsprojekt framför allt i osäkra tider. Diamanter har också varit ett sätt att bevisa en ny social tillhörighet, en markör för socialt uppåtstigande, så efterfrågan på riktigt stora och dyra diamanter ökar. Miljardärsfruar i arabländer eller fruarna till gasmiljardärer i Ryssland är pålitliga kunder när det gäller diamanter i tiomiljonersklassen och däröver, och svarta artister inom hiphopkulturen, som Snoop Dogg, visar sig gärna i ansenliga mängder diamanter, i öronen ller till och med tänderna, även om det i de fallen ofta kan vara tecken på en medveten aggressiv motkultur, snarare än om att vara ”fin”.
– Diamanter handlar ändå om ett oerhört skickligt utfört hantverk. Man kan fortfarande ha Audrey Hepburn i tankarna. Du kan inte banalisera vissa värdefulla saker, och diamanter är en sådan sak. Du kan aldrig ersätta en Tiffanydiamant med en illa slipad kopia, säger Cay Bond.
– Sekunda varor och dåliga kedjor kommer att slås ut i den här finanskrisen, det är ingenting som vi ska vara ledsna över enligt min mening. Konsumtionskapitalismen är bedrövlig. Det gäller inte diamanter. Hade jag en större summa pengar skulle jag inte tveka att lägga den på diamanter.
