500 pund och ett eget rum, skrev Virginia Wolf. ”Pengar” hette Victoria Benedictssons första roman. Pengar är en öm tå i kulturen. När regeringen tar bort den statliga inkomstgarantin som hittills delats ut till några utvalda kulturutövare (102 av 156 är män) av Författarfonden och Konstnärsnämnden, blir det ett infekterat meningsutbyte i medierna. En mur har funnits historiskt mellan finansiärerna; furstarna, politikerna eller de stora förlagen; och kulturutövarna, kreatörerna. Denna mur vill kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth försöka riva ner.

– Det nya tänkandet finns redan hos kulturskaparna, men det finns ännu inte hos ekonomerna, säger Lena Adelsohn Liljeroth när Passion for Business träffar henne på tjänsterummet på Drottninggatan i Stockholm, en plats som liknar en ö i ett hav av turister, lunchlediga flanörer, snabbgående tjänstemän och alla souvenirbutikerna med sitt utbud av vikingahjälmar och leksaksälgar.

Den amerikanske ekonomiprofessorn Richard Florida är en av de forskare som visar att det är lönsamt för samhället med en stor och aktiv ”kulturell klass”. Men den insikten har haft väldigt svårt att tränga igenom i Sverige. Varför är det så?

– Sambandet är inte är känt, eller erkänt bland dem som är ekonomiskt tongivande. Vi som verkar i kulturkretsar känner till att det finns en koppling, men det har stannat där. Jag tror att sambandet är mer tydligt i regionerna.

Kan detta, att det nya tänkandet inte slår igenom, ha att göra med att ekonomerna i hög grad är män?

– Nej, jag tror inte att det är någon skillnad på kvinnliga ekonomer, säger Lena Adelsohn Liljeroth Jag tror däremot att det kan vara en åldersfråga. I de yngre grupperna går områdena ekonomi och kultur mer in i varandra, touchar varandra, än det gjorde förr.

Den så kallade ”portföljmodellen” med mer självbestämmande över vart kulturpengarna ska gå i regionerna har varit föremål för intensiv debatt. Regeringen anslår också 73 miljoner kronor i kulturbudgeten till ett nationellt program för kreativa näringar. Pengarna ska bland annat gå till mellanhänder, en sorts ”kulturmäklare” som ska underlätta samarbetet mellan kultur och ekonomi.

Varför tror du att det skulle vara bra för kvinnliga kreatörer att vara egna företagare?

– Många som är aktiva i kultursektorn är redan företagare. Det är inte så att jag tror att allting löser sig för att man startar ett företag. Men många kvinnor upptäcker ju att det finns ett glastak, de kommer inte längre inom ramarna för den organisation där de är, och därför väljer många att starta eget. Jag vill få de här världarna att hitta varandra. Det är en majoritet kvinnor som söker de konstnärliga utbildningarna, självklart är det av stor vikt att de ökar sin kompetens också för hur det ska gå att leva på det de skapar.

När många kvinnor kommer in på ett område så sjunker ofta statusen och pengarna försvinner. Eller?

– Jag kan hålla med om att det kan ligga en viss sanning i det, men det gäller inte kulturen anser jag. Däremot ser jag stora risker med att odla den här gratiskulturen, värdet av det konstnärligt högkvalitativa arbetet sjunker. Det här är ju också en politisk fråga, där man från flera håll menar att kultur ska vara gratis och tillgänglig utan kostnad. Jag är inte säker på att det gynnar kulturskaparna själva. I själva verket tror jag inte alls att det gör det, det blir verkligen en ”proletarisering”. Det ska vara gratis att gå på museer, det ska vara gratis att tanka ner på Internet… Men var ska kulturskaparna få pengar ifrån, vad ska de leva av? Varför ska just deras produkter vara gratis?

Lena Adelsohn Liljeroth betonar att hon finner det mycket angeläget att ”komma åt gratiskulturen”.

– För mig som moderat är det förutom diskussionen kring statliga bidrag till kulturinstitutioner också viktigt att fråga sig: vad har du kvar i kuvertet efter skatt? Om du har kvar mer pengar har du ju chansen att investera mer i kultur, och kulturutövarna har ju också mer kvar. Sänkta skatter är en viktig del av kulturpolitiken, tillsammans med ett modernt stipendiesystem, entreprenörsskap inom konstnärliga utbildningar, att vidareutveckla de här mäklarfunktionerna, inkubatorer och mentorer. Det borde inte vara så att de som är mest bildade i vårt samhälle är de som tjänar minst.

Vad säger du om proportionerna mellan högt och lågt i kulturen?

– Det ser inte fullt så illa ut som man kanske kan tro. Enligt mätningar som EU gör ligger vi i topp per capita när det gäller biblioteksbesök, teater, museer. Om man bara läser TV-tablån så är det klart att det är väldigt amerikanskt och lättsamt, och även om jag inte vill gå in och styra så skulle jag bli mycket glad om det var mer filmer från andra länder , Ryssland, Spanien, Italien, Grekland. Eller från afrikanska och asiatiska länder för den delen. Det är så enahanda.

Lena Adelsohn Liljeroth vill begränsa statens uppgift till att stödja det smala.

– Den kommersiella lättkulturen får stå på egna ben. Sen vad människor väljer att göra och se, det kan jag inte ha några synpunkter på. Men staten harsjälvfallet ett särskilt ansvar för att stödja våra nationella institutioner, som Operan och Dramaten i Stockholm, men även länsmusiken, våra stora museer och Riksteatern som turnerar över hela landet. För att nu bara nämna några verksamheter.

– I deras uppdrag ligger att också spela och visa det som vi inte visste fanns, eller att beställa nykomponerade verk eller pjäser. För den skull är jag inte emot underhållning. Tvärtom. Hur skönt är det inte när man är trött och inte orkar annat att läsa en bra deckare? Men jag skulle ju inte bara vilja läsa deckare eller se lättsamma komedier på tv.

Du trodde att kulturvärlden var mer jämställd än den är. Hur har det visat sig?

– Om man ser kulturskapandet som en del av forskningen och jag gör gärna den kopplingen, så tror man att det ska vara något som är i framkant, som är progressivt i ordets bästa mening. Men i utredningen ”Plats på scen” som Birgitta Englin (vd Riksteatern reds anm) ledde, som den förra regeringen hade beställt, så kunde jag konstatera att så inte var fallet, men också att sexuella trakasserier var ett vanligt problem inom teatern. Och d e t överraskade mig. Jag har också noterat svårigheten för äldre skådespelerskor att få bra roller, utan att man ska hamna i ett särskilt fack som grinig käring.

– Det är fortfarande för få kvinnor bland kulturchefer, producenter och regissörer, och för få män i publiken, bland kulturkonsumenterna. Män går för lite på teater, för lite på utställningar och läser för få böcker.