Att det är stor skillnad mellan svenska och utländska grisars levnadsförhållanden är ett budskap som branschorganisationen Svenskt kött trummat ut i decennier. Påståendet är inte taget ur luften. Det är bara att se till fakta och konstatera att Sverige ställer högre krav på grisuppfödarna än vad regeringarna gör i andra EU-länder. De stora skillnaderna gäller hur suggan behandlas under sin livstid.

De hårdare reglerna gör det dyrare att föda upp grisar i Sverige än i andra länder. Något som syns i statistiken över hur många grisar som föds upp varje år. I Sverige föds det cirka 3 miljoner grisar årligen. I Danmark är motsvarande siffra 20 miljoner och i Tyskland 58 miljoner. Danmark är det land som exporterar mest griskött till Sverige. År 2010 importerade vi drygt 35000 ton fläsk från Danmark.

Det är dock inte bara strängare regler om djurhållning som gör det dyrare att föda upp grisar i Sverige.

–Produktionskostnaderna i Sverige är högre. Frågan är till hur stor del det beror på bestämmelser och till hur stor del det beror på andra faktorer som till exempel löner, byggnadskostnader och foderkostnader, säger Ewa Rabinowicz, professor vid institutionen för ekonomi, SLU.

Ett exempel på hur reglerna skiljer sig mellan länderna är hur trångt det är tillåtet att låta suggan stå. I Sverige är det förbjudet att fixera grisar. Fixering innebär att suggan står så trångt mellan gallergrindar att hon i princip bara kan ta ett steg framåt eller bakåt. I vissa länder inom EU är det tillåtet att hålla suggan fixerad året om. I Danmark är det tillåtet med fixering av suggor under upp till 160 dagar om året, det vill säga nästan halva året.

En förklaring till att suggorna fixeras är att det anses minska risken för att suggorna kliver på smågrisarna som behöver vara nära mamman för att dia. I Sverige, där fixering är förbjudet menar myndigheterna att den risken kan minimeras genom att ha större utrymmen för suggan och smågrisarna. Smågrisarna ska också ha en avskiljd del dit suggan inte kan komma. Enligt Gunnar Palmqvist, handläggare på Jordbruksverket, visar den forskning som finns inte att risken för smågrisarna att bli ihjältrampade skulle vara större med den svenska metoden.

Hur grisarna inom EU ska födas upp regleras i ett EU-direktiv. Där finns regler om allt från minsta tillåtna utrymme i boxarna till ljudförhållandena i stallarna. Från och med 2013 ändras reglerna när det gäller fixering av suggor. Då kommer det inte längre att vara tillåtet att fixera suggorna året om. Direktivets regler kommer i stället att motsvara de som redan i dag gäller i Danmark.

En indikation på att de svenska grisarna mår bättre än utländska är att svenska uppfödare inte har samma problem med svansbitning som deras kolleger utomlands.

–Det kan finnas flera orsaker till det här oönskade beteendet, som vi kallar det. En orsak kan vara att grisarna är undersysselsatta och en annan att de är stressade, förklarar Gunnar Palmqvist.

Understimuleringen motverkas av att de svenska grisarna har tillgång till material att böka i. Stressen försöker uppfödarna minska genom att inte ha grisarna lika tätt som utomlands. I Sverige bygger också djurskyddslagstiftningen på att djuren i viss mån ska ha rätt till en naturlig miljö. Något som till exempel gör att alla djurstallar måste ha fönster så att djuren får dagsljus. EU-kraven föreskriver minst åtta timmars elektriskt ljus om dagen.

För att komma till rätta med svansbitningen kuperar EU-bönderna grisarnas svansar, något som inte är tillåtet i Sverige. Svanskuperingen utförs utan bedövning. Det finns olika metoder att kapa svansen. Den kan skäras eller brännas bort med hjälp av särskilda anordningar. Ingreppet utförs av djurägaren själv, inte av veterinär. Det är inte bara vid själva ingreppet det gör ont för grisen, enligt Gunnar Palmqvist. Svansstumpen blir också känslig och grisen kan få fantomsmärtor.

Även om svenska grisuppfödare kan slå sig för bröstet och säga att de är bäst i världen på att ta hand om sina grisar saknas det inte problem att åtgärda. Ett sådant område är kastrering av smågrisar. I Sverige är det tillåtet att kastrera grisar utan bedövning, något som mött hård kritik. Orsaken till att man vill kastrera är att handjuren utvecklar en stark galtlukt om de inte kastreras. Enligt Gunnar Palmqvist jobbar myndigheterna intensivt för att lösa frågan och enligt honom finns det i dag framför allt två alternativ. Antingen används bedövning eller så ger man grisen ett vaccin som tar bort galtlukten.