Den 15 september 2008 ställde Lehman Brothers in betalningarna.
Foto: Axel Öberg
WASHINGTON Skräcken var påtaglig i New York de följande höstveckorna. Personalen på Lehman hade tvingats bära ut sina tillhörigheter i pappkartonger från högkvarteret i Midtown och nere i finanskvarteren runt Wall Street fruktade tusentals mäklare och analytiker att de stod på tur - och att hela denna livsstil med fräckt risktagande och generöst tilltagna bonusar skulle försvinna.
Den amerikanska staten - närmare bestämt finansdepartementet och centralbanken med stöd i kongressen – grep så småningom in med massiva stödinsatser. Lehmans gamla konkurrenter fick nödlån för att klara sig och miljardbelopp pumpades in i ekonomin för att försöka hålla kreditflödet gående.
Analyserna av i första hand Fed-chefen Ben Bernankes agerande, såväl före som efter krisen, lär bli stoff i framtida läroböcker. Samma gäller först Bush- och sedan Obama-regeringens beredvillighet att spä på alla USA:s redan stora underskott och den osäkerhet det medför de kommande åren.
En av nyckelfrågorna har alltid lytt: var det nödvändigt att låta Lehman Brothers gå i konkurs?
Den nuvarande finansministern (som då arbetade på centralbankens New York-kontor) Timothy Geithner hävdar i en intervju i tidningen Fortune att det inte fanns något val:
– Folk tror att staten lät Lehman falla för att de ville statuera exempel… Kruxet var att finansdepartementet inte hade befogenheter då.
Enligt Geithner rådde samma läge för centralbanken när Lehman utsattes för en klassisk ”run”, alltså att investerarna krävde sina pengar tillbaka omedelbart. Någon hugad intressent som kunde gå in fanns helt enkelt inte, som fallet varit några månader tidigare när J P Morgan tog över skakiga Bear Stearns och därmed åtminstone tillfälligtvis lappade över sprickorna i hela finanssystemet.
Geithner uppger vidare i intervjun att krisen egentligen började redan sommaren 2007 och att paniken bara tilltagit - och att man efter krismötet den där ödesdigra söndagskvällen i september var nöjda med att ha kommit fram till nödåtgärder för att rädda Merrill Lynch och AIG.
– Vi blickade ner i bråddjupet, framhåller Geithner.
Den insikten delas av andra som trätt fram i samband med årsdagen av Lehman-kollapsen, med vittnesmål om att inga vedertagna regler gällde, att besluten fattades under liknande spända omständigheter som i krig, att alla ansvariga redan var slitna efter räddningsinsatserna i bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac.
Över alltsammans svävade dessutom vissheten om att inget någonsin skulle bli detsamma på Wall Street som omgavs av så många myter och som gjort så många så rika.
Nu är det som bekant september 2009. Kvar står ett färre antal investmentbanker men som samtidigt enligt många kritiker olyckligtvis passar in på förra årets urvalskriterium ”too big to fail”.
Kvar finns också betydande risker i USA:s mindre banker även om fastighetsmarknaden visar tecken på tillfrisknande. Ben Bernanke utnämndes av Barack Obama till ännu en mandatperiod i de pampiga salarna i Federal Reserve. I kongresskvarnarna mals just nu förslagen till en ny finansreglering i enlighet med riktlinjer som Geithner drog upp tidigare i år, med betydande skepsis på vänsterhåll över det slutlresultatet – och den utlovade strypningen av bonusar har ännu inte skett.
I somras redovisade flera av de stora bankkonglomeraten gigantiska vinster och det väntas leda till samma bonusregn som förr om åren. Detta, liksom fortsatta svårigheter bland småföretag att få lån, har lett till en sur eftersmak i folkdjupet som Barack Obama redan fått känna på.
Den redan rekordhöga arbetslösheten väntas drabba ännu fler innan det vänder på allvar och folk i gemen är mycket arga över de svindlande belopp som USA måste låna - 9000 miljarder dollar på tio år är den siffra som används oftast och den är nog så begriplig även för lekmän.
Kommentarer i medierna dessa dagar är heller ingen trösterik läsning för alla de här oroliga amerikanerna. Åtskilliga bedömare konstaterar att en av läxorna var att centralbankerna inte rådde på finanskonglomeraten, en annan att världens länder lär bli ännu mer måna om att skydda finanssektorn i framtiden.
Vidare tvivlar de på Geithners påstående om maktlöshet i Lehman-fallet eftersom både Fed och finansen varit så påhittiga i samband med Bear Stearns-affären.
En av de vanligaste ramsorna nu är att Wall Street förblir samma gamla Wall Street och att man där just nu är i färd med att paketera nya finansinstrument, anpassade för det rådande ekonomiska läget, med hägrande vinster på sikt.
I analyserna framhålls också att exempelvis J P Morgan för närvarande sitter på tio procent av sparmedlen i USA och att något bättre exempel på en bank som är ”too big to fail” knappast finns.
Flera av storbankerna som tog emot bankstödsmedel har förvisso betalat tillbaka pengarna (med ränta och vinst för staten) men det är ännu för tidigt för Geithner, Bernanke och Obama att konstatera att ekonomistormen ridits ut.
