Startskottet har gått för alla företag som vill göra affärer med de nya makthavarna i Libyen.

–Jag förväntar att brittiska företag och försäljningschefer håller på att packa sina resväskor för att ta sig till Libyen och spela en roll i återuppbyggnaden så fort de kan, säger Storbritanniens försvarsminister Philip Hammond, till BBC.

Spelet om att få nya kontrakt och för att behålla gamla positioner har redan pågått länge. Det ivrigaste företaget har varit Eni. Det italienska oljebolaget fick 15 procent av sin produktion av olja och gas från Libyen innan inbördeskriget. Koncernchefen Paolo Scaroni mötte det Nationella övergångsrådet, NTC, redan i april. Men den italienska statsministern Silvio Berlusconis nära vänskap med diktatorn Muammar Gaddafi kommer inte vara en fördel i kontakterna med de nya makthavarna i Libyen.

Franska och brittiska företag hoppas däremot att de kan dra nytta av att deras regeringar stått längst fram i den Nato-ledda koalitionen som hjälpte övergångsrådet i kampen mot Gaddafi.

President Nicolas Sarkozy och premiärminister David Cameron gjorde ett gemensamt besök redan den 15 september i Tripoli. Den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton kom på några timmars besök den 18 oktober, två dagar innan Muammar Gaddafi dödades.

Tyskland har inte spelat någon militär roll i kriget, men det tyska oljebolaget Wintershalls koncernchef Rainer Seele kom också snabbt ur startgropen. Han reste till Tripoli den 5 oktober.

Seele hade med sig fyra ton läkemedel och medicinsk utrustning, tillräckligt för att ge vård till 20000 människor under tre månader. Wintershall är ett dotterbolag till kemikoncernen BASF. Det etablerade sig i Libyen redan för femtio år sedan, innan Muammar Gaddafis militärkupp 1969.

Wintershalls oljeproduktion låg på 100000 fat per dag innan inbördeskriget. Den kommer huvudsakligen från As Sarah och Jakhira-fälten 100 mil söder om huvudstaden.

Företaget har 370 anställda i Libyen. Rainer Seele lovade på ett möte med de 150 som arbetar i Tripoli att en av oljebrunnarna ska döpas om till Tako för att hedra en av företagets medarbetare som dödades på vakt.

De internationella oljebolagen har alla skickat ingenjörer för att se hur skadade olje- och gasfälten är. Enligt libyerna själva kommer oljeproduktionen normaliseras snabbare än beräknat. Inom 14 månader kan produktionen vara 1,6 miljoner fat olja per dag, vilket är samma nivå som innan inbördeskriget, hävdar Nurri Berruien, styrelseordförande i NOC, det statliga libyska oljebolaget.

–Inom fem månader är produktionen en miljon fat per dag, säger han.

Som lägst, i augusti i år, hade produktionen sjunkit till 7000 fat per dag.

Andra, som oljeanalytikerna Helima L Croft and Amrita Sen i Barclays Capital, varnar för att det kan bli svårt att uppnå enighet om hur landet ska styras.

–Allvarliga utmaningar för säkerheten finns fortfarande. De kan göra det svårt att återställa den libyska produktionen helt och hållet. Sprickor mellan den fungerande statsministern Mahmoud Jibril och islamisterna i koalitionen av rebeller blir allt mer uppenbara, skrev de omedelbart efter Gaddafis död.

Situationen i Libyen är annorlunda jämfört med i Tunisien och Egypten.

–Libyen är den arabiska vårens första riktiga revolution, den enda där revolutionärerna nu har hand om makten i landet. Jämfört med Egypten och Tunisien behöver inte libyerna nöja sig med föråldrade och murkna institutioner. Den gamla regimen behöver inte anpassas till det nya. Men även om det är löftesrikt med blanka ark, innebär det också faror, skriver Shadi Hamid, som är forskningsdirektör för den amerikanska tankesmedjan Brookings avdelning i Doha, Qatar.

Enbart i Tripoli finns det 28 olika milisgrupper. Övergångsregeringen måste försöka skapa en nationell armé och en nationell polisstyrka för att livet ska återgå till det normala och för att utländska bolag ska våga skicka sina anställda till landet igen.

Tiotusentals utländska ingenjörer, geologer och tekniker flydde från Libyen när kriget bröt ut. Krav på att de libyer som hade tätast kontakter med Gaddafi ska bytas ut kan också tappa oljeindustrin på erfarenhet.

Jämfört med Egypten och Tunisien är emellertid de ekonomiska villkoren bättre.

Den libyska centralbanken och landets oljefond har tillgångar på 168 miljarder dollar. Av detta är 50 miljarder kontanter som placerats i europeiska banker, enligt den förre centralbankschefen Farhat Bengdara.

Tillgångarna frystes som en del av sanktionerna mot Gaddafi-regimen. Hittills har inte mer än drygt 5 miljarder dollar släppts till övergångsrådet. Enligt riskkonsultbolaget Geopolicity har samtidigt det åtta månader långa inbördeskriget hittills kostat Libyen 11 miljarder dollar i förlorade inkomster, ett bortfall motsvarande 84 procent av den offentliga budgeten. Till det kommer de omfattande skador som kriget orsakat.