Det finns skäl att bredda synen på AP-fonderna och beakta nyttan av investeringar som skapar långsiktig tillväxt. Förutom den finansiella avkastningen leder högre tillväxt till större framtida pensionsinbetalningar, och bättre livslängd för buffertfonderna. Infrastruktur passar in i detta perspektiv, men det finns fler alternativ.
I stället har AP-fondernas placeringsmodell till stora delar varit ett fiasko. För tio år sedan ansågs en diversifiering av portföljerna kunna sänka risken, samt öka den riskjusterade avkastningen. Men de utländska aktierna har gett en negativ avkastning under perioden. Om AP-fonderna i stället hade investerat uteslutande i svenska aktier så hade pensionssystemets buffertfonder varit 240 miljarder kronor större än de 895 miljarder kronor som redovisades vid årsskiftet.
I regeringens senaste utvärdering av AP-fonderna anses deras ”underleverans” kunna lösas med en större andel ”alternativa” investeringar. Med det avses normalt riskkapitalfonder, hedgefonder, råvaror och kanske ”strukturerade” produkter. Det är naturligtvis möjligt, men sannolikheten för att det går snett på nytt är hög.
Varför? För det första så är iakttagelsen att ”alternativa” investeringar inte korrelerar med den allmänna utvecklingen på aktie- och räntemarknaden i stora delar en chimär. Den större ”stabilitet” som många av dessa tillgångar uppvisar förklaras helt enkelt av att de är mindre likvida. Att exempelvis riskkapitalfonder har uppvisat en bättre och stabilare utveckling än börsen, döljer det faktum att många av de investeringarna var mer eller mindre finansiellt ”döda” under nedgången 2008–2009. De räddades dessutom av att bankerna för allt i världen inte ville realisera sina förluster. Dessutom förklaras riskkapitalfondernas goda avkastning av att de haft hög belåning, perioder av låga räntor, samt varit extremt duktiga på att utnyttja skatteparadis för att undvika skatt. Rimligtvis borde fondernas investeringar stötta ett system som accepterar och stöttar givna skatteregler, och inte driva på ett skattemässigt ”race to the bottom”.
För det andra så är AP-fonderna av en trögrörlig natur, vilket inte gör dem till de bästa ”opportunistiska” investerarna. I stället är de som bäst tvåa på bollen, och kommer ofta in som köpare när de stora vinnarna vill kliva av. AP-fondernas avsikt att gå in tyngre på den svenska fastighetsmarknaden har en omisskännlig doft av detta.
Trafikverket visade nyligen på det mycket eländiga tillståndet för det svenska järnvägsnätet. Det behövs 23 miljarder kronor för att åtgärda det eftersatta underhållet, och 15 miljarder för att bygga bort de värsta flaskhalsarna under en tioårsperiod. Finansminister Anders Borg tvekar om det finns utrymme för detta, trots ett prognostiserat budgetöverskott på 99 miljarder kronor bara i år. Detta slår tungt mot svensk basindustri, som brukar järnvägen för betydande delar av sin export. Det slår mot arbetsresandet och därmed integrationen av den svenska arbetsmarknaden, men också mot omställningen till en mer ”hållbar” transportsektor.
Men om man vill driva utvecklingen framåt är det faktiska investeringsbehovet väsentligt större. Om man kunde korta och säkerställa den spårbundna restiden inom 15 mils radie från storstadsområdena till runt en timme, så skulle det medföra en mycket flexiblare arbetsmarknad. Dessutom skulle det avlasta överhettade bostadsmarknader. Om man samtidigt upprättar en fungerande digital infrastruktur, så att det går att jobba på tågen, blir denna radie minst 25 mil, utan dyra och sannolikt olönsamma höghastighetståg.
Låt AP-fonderna finansiera detta genom lån. Räntan kan sättas på traditionellt sätt, eller kopplas till den svenska tillväxten, eller om möjligt den samhällsekonomiska avkastningen på specifika projekt.
Visst finns det även ett stort statsfinansiellt utrymme för ökade infrastrukturinvesteringar, men statskamrer Borg har spikat fast sig i det statsfinansiella ramverket, med överskottsmålet som tavlans huvudmotiv.
Per Lindvall är skribent på E24. per.lindvall@e24.se
