På ena kontorsstolen: En människa som sitter och trycker i sin trötthet, som duckar och helst vill vara glömd. Eller gömd. Och undslippa att anstränga sig mer än nödvändigt för att kvittera ut en rätt så fet månadslön, precis som han eller hon har gjort i så många år.
På andra kontorsstolen: En driftig och arbetsvillig människa som inte vill annat än att skapa, bli delaktig och kämpa. Förändra och ta sig själv och företaget framåt.
Vem skulle du som arbetsgivare vilja ha kvar? Jag vet hur mitt val faller.
Men jag vet också att det inte är samma person som får stanna kvar, att det finns en hinna som liksom puttrar ut ur ventilationssystemet – omöjlig att undvika men som sätter spår i hela verksamheten – och skyddar personen på stol nummer ett.
Hinnan heter Las , lagen om anställningsskydd. Det ska dock sägas:
1. Det finns människor som har arbetat i 25 år och fortfarande är mer driftiga, duktiga och drivna än vad någon ungdom någonsin kommer att vara.
2. Erfarenhet är svårt att ersätta.
Men Las – som antogs för cirka 30 år sedan med motstånd från samma fack som nu värnar den – är i mina ögon inget annat än ett hinder för att såväl företag som människor ska nå sin fulla potential.
Företagarna skapar jobben och borde därmed självklart ha rätt att bestämma vilka de vill ha anställda. För de anställda/de som vill in på arbetsmarknaden blir vinsten av att skrota Las en flexibel värld där det går att byta arbete när som helst, där det ses till vad du gör och inte vad du har gjort.
Konkurrens på lika villkor. Prestera eller åk ut, undantaget, givetvis, graviditet och sjukdom.
Kristiderna har än en gång påmint om att Las knappast är en vinst för någon. Eller ja, för- utom för den som fortsätter ducka när nästa ungdom far ut genom dörren till arbetslösheten.
