När Biljana Babić Kadrić skickade brevet till företaget Peltor i Värnamo visste hon inte ens vad de tillverkade, hon visste bara att de behövde arbetskraft.

–Det viktigaste för mig var att få ett jobb. Jag var beredd att göra vad som helst, säger hon.

Biljana Babić Kadrić kom från Bosnien till Sverige 1992. Familjen kommunplacerades i Nynäshamn utanför Stockholm men efter ett tag flyttade de till Helsingborg där de hade bekanta.

Biljana Babi ć Kadri ć var då i 30- årsåldern och utbildad förskollärare. Det var svårt att få jobb i Helsingborg, hon hade lyckats få timvikariat på en förskola men lönen räckte inte till familjens försörjning och enda alternativet var att ansöka om socialbidrag.

–På den tiden, 1992–1994, var det gott om förskollärare och Sverige behövde inte min kompetens. Det var fruktansvärt jobbigt att vända sig till socialen, det tog emot.

Biljana Babić Kadrić hade gått Svenska för invandrare, SFI, hon hade även utbildat sig på Komvux. Men arbetsmarknaden i Helsingborg var trög och det var frustrerande att vara arbetslös. Hon visste inte särskilt mycket om Värnamo, förutom att det är en ort med mycket industri och att många av hennes landsmän flyttat dit för att få jobb.

–Jag skrev till ett företag vem jag är och att jag vill jobba. Egentligen kunde jag ingenting om industrin, jag är ju förskollärare. Men jag tänkte att jag skulle lära mig.

Biljana Babi ć Kadri ć fick jobb och arbetade på hörselskyddsfabriken i sex år. Hon trivdes och lärde sig språket bättre. Det kändes som en framgång, säger hon.

–Jag hade nästan räknat bort mitt eget yrke. Men jag började märka att även människor utan utbildning kunde få jobb inom barnomsorgen – det måste fattas arbetskraft, tänkte jag.

Det var inte lätt att fatta beslutet om att säga upp sig från en trygg anställning. När hon hade gjort det tog hon med sig sina betyg från Bosnien och gick till kommunen. Hennes utbildning hade validerats av Högskoleverket och det var ingen tvekan om kompetensen.

–Det gällde att vara lite modig också. Jag ville inte vara springvikarie så jag sa att jag enbart var intresserad av långtidsvikariat.

Biljana Babić Kadrić var arbetslös i tio dagar, sedan fick hon jobb på en förskola. Hon saknade rutin men uppgifterna skilde sig inte från hennes jobb i Bosnien.

Många hon känner, som var i samma situation som hon på 1990-talet, har haft det mycket svårt med att få jobb. Vissa var tvungna att utbilda sig på nytt, andra har aldrig lyckats få ett arbete. Mycket tror hon det beror på att folk är rädda för att flytta på sig.

–För mig spelar det ingen roll om jag bor i Värnamo eller i någon annan stad, när jag inte är i mitt hemland. Det har säkert varit bättre för mina barn att växa upp på en liten trygg ort.

Om hon skulle vrida tillbaka klockan skulle hon kräva att få praktik mycket tidigare, säger hon, då lär man sig språket och kommer in i samhället snabbare.