Verkligheten är mer komplicerad. Den handlingslinje som väljs är en kompromiss bland flera möjliga. Vi är fortfarande mitt uppe i finanskris och en mycket djup lågkonjunktur. Det kommer att ta tid innan historien kan skrivas om vem som kom ut som segrare.
För näringsliv och finansiella institutioner gäller det att överleva krisen. De stimulanser som regeringar och centralbanker vräkt ut är större än någonsin under fredstid.
När stimulanserna dras tillbaka ska det ske i rätt tid (exitstrategi). Men alla miljarder kommer inte att återfinnas.
GM ska börja återbetala 6,7 miljarder dollar till den amerikanska staten nästa månad. Men få tror att de kommer att betala tillbaka alla de stödmiljarder som den amerikanska biljätten lagt beslag på.
Det stöd som bilföretag fått under krisen är ändå bara en västanvind jämfört med stödet till banker och finansinstitutioner.
Nu börjar ekonomin sakta återhämta sig. Men det kommer inte att bli som förr. I en normalt fungerande ekonomi ska inte räntan vara så låg under så lång tid som den varit på senare år.
Efter krisen kommer efterfrågan på världsmarknaden att se annorlunda ut vilket betyder att vissa branscher får en skjuts uppåt, andra får det tufft och försvinner kanske för gott (från landet).
Optimismen ökar och därmed riskaptiten vilket visar sig i att pengar flyttas från säkra och lågavkastande tillgångar till mer riskfyllda placeringar.
Men notan måste betalas och det kommer att ta många år att göra det. Rekordstora budgetunderskott ska minskas, överhettning undvikas och stor arbetslöshet hanteras.
Vad skönt det vore om det räckte med att byta ut en person och så vore allt bra.
