Långsiktighet predikas av storbankernas förståsigpåare för satsningar i aktier och aktiefonder. Ett annat mantra är att i yngre år satsa på ett mer riskfyllt sparande för att närmare pensionen skifta spår mot ett säkert, men lågavkastande, banksparande eller sparande i räntefonder.

Tyvärr upprepar sig inte alltid historien. Det har den då 50-plussare blivit varse som i början av 2000 satsade sina pensionskort på ett långsiktigt sparande i aktier. Det krävs fortsatta kurslyft på Stockholmsbörsen i år för att återhämta de dåliga åren under it-krisen och raset ifjol. För att facit av decenniet åtminstone ska hamna på nivån vid millennieskiftet måste börsen från dagens nivå stiga runt 20 procent fram till årets slut.

Nu ska det betonas att allt handlar om perspektiv. Har 50-plussaren inte varit så långsiktig utan under 2000-talet även hoppat mellan olika aktier och fonder, och lyckats parera de värsta minorna, kan det ha gått bättre och hon/han ligger på plus. Dessutom ska man ha i åtanke att storbolagen under flera år glatt aktieägarna med relativt höga utdelningar.

Ett annat, bättre perspektiv har den då 40-plussare som i slutet av 1980-talet gav sig in i aktiematchen för att bättra på pensionen. 90-talet blev ett formidabelt börsdecennium. Om man förenklat tar en aktieportfölj, byggd på börsens breda index, och insatsen var 100000 kronor i början av 1990 så var värdet på innehavet tio år senare 450000 kronor. Så även om 2000-talet blev risigt på börsen är pensionssitsen gynnsam nu.

Slutsatsen är att inte lita på historiska data. Och även om jag är ytterst skeptisk till privatekonomers generella råd att sprida bolån på olika bindningstider utan för egen del satsar på rörligt fullt ut – vilket historien så här långt visar varit det bästa alternativet – så väljer jag att följa privatekonomers råd att sprida sparandet i olika sparformer.