”Det är lika bra att acceptera att ett land som Grekland inte klarar av sin skuldbörda. En omförhandling och nedskrivning måste till, ju förr dess bättre”.

Så går snacket i bankernas handlarrum och i andra finansiella centra runt om i Europa; även i Sverige. En så kallad hair cut (hårklippning) eller omstrukturering av Greklands statsskuld är oundviklig, heter det.

Det är måhända en riktig bedömning. En skuldrekonstruktion kan därför synas vara den visserligen smärtsamma, men enkla vägen ut. Det kan dock ingen med säkerhet veta. Men vad man inte heller vet är vilka risker man tar vid en sådan åtgärd; både ekonomiska risker och politiska risker.

Banksystemen i Europa är i dag djupt integrerade över nationsgränserna. Med någon förenkling kan man säga att det finansiella ”blodomloppet” är gemensamt.

En skuldrekonstruktion i till exempel Grekland innebär därför inte bara en stor risk för det grekiska banksystemet, utan för stora delar av banksystemet i hela euroområdet. En ”blodpropp” på ett ställe kan drabba hela cirkulationen. Greklands stora statsskuld på 350 miljarder euro ligger till 80 procent placerad utanför landet.

Enligt en färsk beräkning från det tyska institutet IMK och Deutsche Bank skulle inställda betalningar på Greklands statsskuld drabba Tyskland med över 40 miljarder euro, varar 25 miljarder i tyska banker. Läget torde vara likartat i Frankrike och flera andra länder.

Ett försök att lösa den grekiska skuldkrisen med en rekonstruktion skulle kunna utlösa nya kriser i andra länder, till exempel i Spanien, med snabbt stigande räntor som följd. Och tyska banker innehar även de stora mängder spanska statspapper.

Europeiska centralbankens (ECB) chefsekonom Jürgen Stark varnade nyligen för att en skuldrekonstruktion skulle kunna kasta Europa in i en banksystemkris liknande den som följde på konkursen i den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers. (Ingen hade föreutsett den djupa globala förtroendekris som följde på Lehmankonkursen.)

Jürgen Stark menar att det finns förutsättningar för att lösa skuldkriserna utan rekonstruktioner. De nödlån som nu ges till Grekland, Irland och senast Portugal ger att visst andrum.

Dessa lån ges på villkor att länderna genomför de skuldsaneringar och de strukturreformer som föreskrivs av Internationella valutafonden (IMF), ECB och EU-kommissionen. Strukturreformer är minst lika viktiga som skuldsaneringen för att på sikt stärka ländernas konkurrenskraft och minska de makroekonomiska obalanserna i euroområdet.

Skuldländerna är satta under ekonomisk-politiskt förmyndarskap och övervakas noga.

Man får väl utgå ifrån att dessa nödlån inte hade givits om inte de tre institutionerna gjort analyser som visar att det faktiskt är möjligt att ta sig ur krisen. Men det blir en lång och tung väg att vandra för att återvinna marknadens förtroende.

Och säkerligen håller många tummarna för att den pågående ekonomiska återhämtningen ska förstärkas och breddas. Det är nog också en förutsättning för framgång.