Lägre skatt för topprevisorer

SvD Näringsliv inledde granskningsserien om revisorerna med att berätta om de höga ersättningarna i toppen av branschen, främst bland de fyra stora – KPMG, Ernst & Young, Deloitte och PWC. Revisorerna i börsens 20 största bolag har inkomster på över 7 miljoner kronor per år, vilket i flera fall är mer än vd:n i bolagen de reviderar. Nu kan vi visa att byråernas topprevisorer helt lagligt lyckas undkomma stora summor skatt. Det här är något som många av SvD Näringslivs läsare tipsat om och varit starkt kritiska till.

Den låga skattesatsen är möjlig på grund av revisionsbyråernas säregna struktur, där stora ”team” gör fotarbetet under varje ansvarig revisor och där den ansvariga revisorn – inte sällan de med flesta antal uppdrag – till sist erbjuds delägarskap i revisionsbolaget. Det här är, menar branschen, också skälet till att en och samma revisor kan ha hundratals uppdrag samtidigt.

Förenklat säger inkomstskattelagen att ju mer ett företag betalar ut i lön till sina anställda, desto större del av utdelningen kan dess delägare behandla som om det vore inkomst av kapital, i stället för tjänst, och därmed skatta enbart 20 procent.

Reglerna, i folkmun ofta kallade ”3:12”, gäller bolag med ett fåtal ägare. Men begreppet gäller också bolag vars delägare deltar aktivt i verksamheten. Detta gör att samtliga fyra stora revisionsbolag, och många andra partnerägda konsult- och advokatbyråer, får plats under paraplyet.

Tomas Algotsson, enhetschef på Skatteverkets rättsavdelning, bekräftar att lagen gynnar ägare till bolag med många anställda.

– Genom att det inte finns något tak så gynnas delägare i stora bolag. Den delen av lagstiftningen kunde man möjligen fundera över om den är motiverad, men det är vad lagstiftaren har valt, säger han.

De stora revisionsbyråernas delägare har dock, genom den stora mängden personal, en särställning. På firmor som Vinge, Mannheimer Swartling och Cederquists, alla bland Sveriges största advokatbyråer, går det exempelvis mellan 3 och 7 anställda på en partner. De stora revisionsbyråerna, å andra sidan, har mellan 12 och 18 anställda per partner. Revisionsjättarnas löneunderlag är så stora att gränsen mellan vad som kan beskattas som inkomst av kapital, och vad som kan beskattas som inkomst av tjänst, blir betydligt högre än i till exempel advokatbyråerna.

Att revisionsjättarna betalar mindre skatt än gemene man är något som flera av SvD Näringslivs läsare har reagerat starkt på.

– Jag kan förstå att folk reagerar på att vissa fåmansbolagsägare betalar mindre skatt än andra, det har jag full förståelse att man reagerar på, säger Carl Lindgren, ordförande i KPMG, men understryker att skälet till lagen är att man vill gynna personalintensiva företag.

– Så varför ska det vara gynnsamt med ett bolag med mycket anställda, den frågan kan jag förstå att man ställer. Det är i slutänden en politisk fråga, vad vill politikerna gynna? Det har jag egentligen ingen synpunkt på, säger han.

Sommaren 2004 beställde den socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm en utredning av 3:12-reglerna, ett uppdrag som föll på ”de tre vise männen” – Ingemar Hansson, Sven-Olof Lodin och P-O Edin. I den efterföljande remissrundan nämner mycket riktigt Skatteverket att lagstiftningen skulle gynna vissa yrkesgrupper. Det blev dock en medveten kompromiss mellan teori och praktik, menar Sven-Olof Lodin.

– Vi visste att stora konsultföretag härigenom skulle väl generösa villkor, men det var en nackdel vi var tvungna att leva med. Andra metoder hade ännu större nackdelar, säger han till SvD Näringsliv.

Omvärlden, menar han, har dock förändrat väsentligt under de dryga fem år som gått sedan utredningen genomfördes.

– Vad som dock har hänt sedan vår utredning är att koncentrationen i advokat- och revisionsbranschen har stigit våldsamt, och dagens situation kanske vi inte riktigt förutsåg, säger Sven-Olof Lodin.