I tisdags kunde SvD Näringsliv avslöja hur Kaupthing gett omfattande lån utan säkerhet till närstående strax före den isländska bankens krasch i oktober. Den heta nyheten poppade allra först upp på sajten Wikileaks som kommit över topphemliga dokument.
Att personer med insyn i olika ärenden läcker nyheter till media illustreras inte minst av turerna kring nu avgående landshövdingen på Gotland, Marianne Samuelsson. Exemplet visar även på den kraft som kan finnas i läckorna.
Jan Strid är universitetslektor vid Göteborgs universitet och medieforskare. Han konstaterar att det i grunden är väldigt positivt att oegentligheter kommer ut.
– Å andra sidan kan det finnas egenintressen i läckorna. Här hamnar journalisten i ett oerhört dilemma. Han eller hon måste fråga sig vilket intresse som väger tyngst.
Han tillägger att i fallet Marianne Samuelsson är det alldeles uppenbart att det är bra att det som avslöjades och läckte ut kom i dagen. Här har personen i fråga gjort bort sig ordentligt, menar Jan Strid.
Det finns också många andra fall där det är fullständigt legitima intressen som försvarar att någon läcker saker och ting. Men ibland kan en i sig bra, avslöjad story ha ett lika lumpet intresse i den andra änden.
– Någon vill kanske få bort en person för egen vinning. Det kräver att journalisten tänker sig för och ställer frågan vad som ligger bakom avslöjandet.
Särskilt känsligt är det att förlita sig på sanningshalten i det som hamnar på nätet. Där kan finnas en massa information som inte stämmer, påpekar Jan Strid. Formellt gäller, i de flesta fall, strikta regler för vad som får publiceras om andra personer på internet.
”Whistleblower” brukar den person kallas som larmar om missförhållanden i den egna organisationen. Även om syftet med larmet är helt befogat kan det komma surt efter för den person som larmar. Ett råd till en ”whistleblower” är att söka stöd hos människor i omgivningen som du verkligen kan lita på. Samtidigt ger det svenska meddelarskyddet ett skydd mot efterforskning av uppgiftslämnarens identitet om personen finns inom offentlig sektor. Och en journalist är enligt svensk grundlag förbjuden att avslöja en källa.
Vilka regler som gäller för den potentiella läckan själv är mera oklart. Martin Krüger är chef för den avdelning inom revisions- och konsultfirman KPMG som utreder oegentligheter och tvister i företag och organisationer.
– Det finns ingen tydlig lagstiftning. Det är alltid en risk att någon som går ut och tipsar och avslöjar en oegentlighet kan få problem på arbetsplatsen senare. Personen kanske stoppas i sin egen karriärutveckling. På arbetsplatsen kan kollegor tycka att det här skulle ha varit något som lösts internt.
Ett anonymt tips om oegentligheter externt kan dock vara en sista utväg, när alla andra möjligheter har prövats av den anställde i de traditionella rapportvägar som finns i bolaget eller organisationen, enligt Martin Krüger.
För den som utreder ett förment missförhållande gäller det att granska noga och att skaffa sig en klar bild av omständigheterna.
– Vi har varit med om att någon tipsat om fall för egen vinning. Även om tipsen stämmer i merparten av de utredningar som vi gjort måste man självfallet, innan man dömer, skaffa sig en klar bild från mer än en part i målet, säger Martin Krüger.
