Ett bolags främsta uppgift är att skapa mervärde för ägarna. Därför väger alltid den rena nyttan av en viss sponsringsinsats tungt. Företaget vill helt enkelt ha något konkret tillbaka och då är det bättre att lägga pengarna på stora tv-idrotter än på fria teatergrupper.
Besluten styrs också av företagsledarnas egna intressen. Börsens vd:ar identifierar sig mer med Zlatan Ibrahimović än Marie-Louise Ekman och då hamnar pengarna i sportvärlden.
En annan orsak är att företagen alltid skyr det kontroversiella. Att ge pengar till en performance-konstnär som sedan bränner upp dem offentligt är inget som imponerar på aktieägarna. Dessutom riskerar de anställda att få stödet kastat i ansiktet: Var det inte ni som sponsrade han som korsfäste kaniner?
Nej, bättre då att satsa på helyllestjärnor som Carolina Klüft. Eller mer folkliga kulturyttringar. Varken Robert Wells Rhapsody in Rock eller Melodifestivalen har haft några bekymmer att hitta mecenater.
Även viss typ av elitkultur – den mest flärdfulla och traditionstyngda – gillar näringslivet att stötta. Kungliga Operans styrelse är ju full av direktörer.
Vad kan få fler näringslivsmiljoner att sippra ned i kulturmyllan? En attitydförändring krävs på båda sidor. Fler företag måste se ett värde i att stötta kulturlivet utan att alltid kunna räkna hem affären. Och kulturfolket måste släppa den förlegade 70-talsidén att man är köpt för att det står SEB i ett hörn på biljetten.
