Till en början är det rätt glest bland stolarna i de två konferensrum som KI och KTH har hyrt i ett affärshotell i New Delhi. Universitetens utsända ser lite oroliga ut när de drar igång presentationerna strax efter sju på kvällen. Men i vanlig indisk ordning kommer folk långt efter utsatt tid och till slut är det nästan fullsatt med unga indier, många av dem med sina föräldrar.

Prydliga killar i välstrukna skjortor och en och annan tjej tittar uppmärksamt på powerpoints om kursplaner, hur ansökningsprocessen går till och bilder på Stockholms stadshus. De områden ungdomarna vill läsa sträcker från global hälsa och toxikologi till systemvetenskap, men när det är dags för frågestund kretsar många frågor kring samma tema.

– Hur söker man stipendier?

Att många frågor den här kvällen handlar om stipendier är förstås ett problem. Visserligen kommer det finnas stipendier att söka, men stipendier går stick i stäv med orsaken till att KI och KTH tillsammans besöker fem indiska storstäder för att med hjälp av en indisk agent sälja in sina mastersprogram. Tanken är ju att studenterna ska betala.

Enligt ett regeringsbeslut måste studenter från länder utanför EU, Norge och Schweiz från och med nästa höst själva bära kostnaden. Från gratis blir det en prislapp från 160 000 till 200 000 kronor per år för KI och KTH:s utbildningar, plus levnadskostnader.

– Det här är en kulturrevolution för svenska universitet. Vi är ju inte vana att se studenter som betalande kunder, konstaterar Urban Westergren, som är universitetslektor på KTH och med på resan.

– På KTH finns i dag 1 500 utländska studenter på engelskspråkiga mastersprogram, varav 80 procent kommer från länder utanför EU. Hur mycket ansökningarna kommer att rasa när studenterna själva ska betala och vad en sådan här turné ger för resultat står klart först den 17 januari, sista dag för ansökan.

På en av stolarna sitter 23-årige Udai Shipurkar. Han har läst elektronik på ett indiskt universitet och vill nu läsa elkraftsteknologi på mastersnivå. Han känner till KTH efter att själv surfat omkring på nätet och när han såg en tidningsannons om KTH:s seminarium anmälde han sig och sin mamma.

- Attans att vi inte visste att det var gratis tidigare, säger Rekha Shipurkar och skrattar. Hon tycker att KTH gjort ett gott och uppriktigt intryck, men tillägger att nog märks det att personalen inte är vana vid marknadsföring.

Den globala konkurrensen är tuff och många universitet blickar mot Indien, som med sin enormt stora och unga befolkning, är en potentiell guldgruva. Bland den övre medelklassen och eliten finns många familjer som har råd att betala. Amerikanska och brittiska universitet ligger i topp när indiska studenter får välja och många som SvD talar med har bara en vag uppfattning om Sverige. Men nobelprisen känner de till. De, liksom en stark tradition av forskning, finns bland KI och KTH:s tyngsta säljargument.

En som redan besökt Sverige är 24-åriga Prabhjot Bali. Hon jobbar på ett telekomföretag och har varit i Stockholmsförorten Kista flera gånger med jobbet. Nu vill hon söka till en utbildning i trådlös teknologi.

– Jag tycker om Sverige, säger hon och hennes pappa, Mohinder Singh Bali, fyller i:

– Det är viktigt för oss att skicka våra barn till säkra länder och vi har inte hört om några problem i Sverige. Min dotter säger att hon aldrig känt sig diskriminerad där.

I New Delhi är Kavita Singh vd för ett konsultföretag som hjälper indiska studenter att välja och söka till utländska universitet. Hon säger att även om många vill plugga utomlands har det skett en stor förändring de senaste åren. Istället för att söka jobb i studielandet räknar allt fler studenter med att direkt återvända till Indien efter examen. Det gör att de efterfrågar universitet som har hög status bland indiska företag.

– Det gör att utländska universitet måste stärka sitt varumärke inte bara bland studenterna utan minst lika mycket bland indiska arbetsgivare, säger hon.