Skrotningspremie är ingen underkur

Kallhamrat. Dumdristigt. Handlingsförlamat. Ungefär så torde snacket gå hos bilhandlare och framför allt Saab och Volvo - om att regeringen inte infört skrotningspremie som skulle hjälpa både miljön och nybilsförsäljningen.

I Tyskland, där Opel krisar, har man gjort det. Alla som skrotar bilar äldre än nio år får 2 500 euro av staten, motsvarande 27 500 kronor. Och i motsats till Europa som helhet där bilförsäljningen gick ned med 18,3 procent i februari, steg den i Tyskland med över 20 procent.

Tysklands premiärminister Angela Merckel satte av 1,5 miljarder euro till premien och nu rapporterar tyska medier att hon kan komma att skjuta till ytterligare en miljard euro.

Men bilden är inte entydig. I Italien där skrotningspremien är lägre; 1 500 euro för bilar äldre än 10 år, motsvarande 16 200 kronor, där minskade likväl försäljningen i februari med 24,4 procent.

I Sverige föll marknaden med över 30 procent i februari. Skulle en premie ge effekt här?

Svaret är nästan tveklöst ja. Speciellt i kombination med den slopade fordonsskatten på fem år för miljöbilar.

Men vi måste då först ha några saker klara för oss.

För det första bör då premien vara relativt hög. För tänk själv om premien skulle vara på 4000 kronor (som den var senast den fanns). Hur många skulle då springa iväg efter att ha skrotat sin sönderrostade sjuttiotals-Ford Taunus eller nedsuttna Volvo 142 – och köpa en sprillans ny bil?

Svaret torde vara rätt få.

Dessutom är det i princip bara försäljningen av småbilar i Tyskland som skjutit fart. Och om vi håller tummarna för svensk bilindustri innebär det att Saab, som inte tillverkar några småbilar, med stor säkerhet inte skulle få draghjälp av en skrotningspremie. Volvo som har sin lilla C30 torde bara få marginell hjälp.

Om det sedan är statens roll är en annan sak.