Christer Elmehagens agerande var inte "klantigt", som förre AMF-chefen uttryckte saken i fredagens SvD Näringsliv. Elmehagen och hans vice vd Ingvar Skeberg agerade målmedvetet för att slippa återtag för egen del. Därmed förvärrade pensionsbolagets högsta chefer läget för övriga sparare.

Så här fungerar det.

AMF:s traditionella försäkring hade efter tredje kvartalet 2008 brist i kassan efter dålig avkastning. Tillgångarna räckte inte för att täcka utställda löften till spararna som främst är LO-arbetare.

Med den allt djupare ekonomiska krisen kunde kassabristen förvärras. AMF varnade för återtag. Det betyder att spararnas konton skrivs ner för att skapa bättre balans mellan tillgångar och pensionsutfästelser.

Detta återtag ville Elmehagen och Skeberg undvika för egen del. Elmehagen flyttade 33 miljoner till en säker räntefond där pengarna inte berörs av återtaget.

Han fick uppenbarligen 100 procent med sig trots att det inte fanns tillgångar på 100 procent. Det betyder att övriga sparare till viss del får finansiera en chef som redan haft väldiga förmåner och närmast orimliga pensionsavsättningar. AMF:s återtag blev också hela åtta procent trots att bolaget på sin hemsida signalerat 5-6 procent.

Det är märkligt att detta godkändes. Eftersom Christer Elmehagen konfererade med AMF:s chefsjurist bör det har varit känt inom bolaget att de högsta cheferna flydde en sparform som de tidigare ständigt hade prisat.

Varför blev det ingen reaktion? AMF hade en tillträdande chef i form av Ingrid Bonde som hade rekryterats från topposten på Finansinspektionen, övervakningsmyndigheten av banker och pensionsbolag.

AMF ägs av LO och Svenskt Näringsliv. I styrelsen sitter LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Urban Bäckström som är vd för Svenskt Näringsliv. Han har varit vd för Skandia Liv, riksbankschef och statssekreterare i finansdepartementet

Visste styrelsen verkligen inget när vd Christer Elmehagen placerade om hela 33 miljoner i ett för bolaget pressat ekonomiskt läge?

Vad styrelsen aldrig kan friskriva sig ansvaret för är Christer Elmehagens guldkantade pensionsvillkor med avsättningar som är större än lönen. Sådana förmåner måste framstå som helt overkliga för AMF:s vanliga kunder.

De finns i allt väsentligt inom LO:s avtalsområde. AMF bildades för att ta hand om tjänstepensionerna inom detta kollektivområde.

Med återtaget får en LO-pensionär sin månadsutbetalning från AMF sänkt med cirka 150 kronor. En blygsam pension blir ännu lägre.

AMF:s förre högste chef får däremot med omplaceringen av sitt eget kapital ingen avbränning alls utan kan kvittera ut ograverade miljonpensioner varje år. Ekonomiska krisåret 2009 lyser omoralen i neonljus från det bolag som skall värna arbetarnas pensioner.

Hur kunde Wanja Lundby-Wedin, Göran Larsson, Lena Westerlund, Per Bardh och Ellen Nygren som alla företräder LO i AMF:s styrelse, acceptera chefsvillkor som liknar de största börsbolagens?