”Golv ska vara fasta och stabila och ha en för verksamheten lämplig svikt.” Så lyder påbudet i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om arbetsplatsens utformning, AFS 2000:42.
Det är kanske fler än jag som minns lyckan över det tjocka, mjuka och klart sviktande jumpagolvet i Friskis & Svettis lokaler på Tegeluddsvägen i Stockholm, någon gång under tidigt 1980-tal? Om jag minns rätt var det special- importerat. Det var rena lyxen att hoppa runt där. Helt klart något annat än de stumma, mörkgröna golv som var standard i gymnastiksalarna och väl värt en extra lång resa med tunnelbanan.
Personalen på äldreboendet Skottsundabacken i Kvissleby söder om Sundsvall klagade över värk i fötter, ben och rygg. De hårda golven pekades ut som orsak. Arbetsplatsombudet Inger Arvidsson lyfte luren och ringde Arbetsmiljöverket.
Efter en lång process med många turer slog regeringen som sista instans fast att golvet måste bytas ut. Personalen är nöjd med sitt nya golv och mår enligt enkäter bättre.
Nu undrar man om golvbytet i Sundsvall blir prejudicerande. I så fall väntar en boom i golvbranschen. Den typ av matta som fanns på äldreboendet – två millimeter tjock homogen plastmatta på betong – är mycket vanlig. ”Det här är golv som ligger överallt. Då är det tufft att döma ut det”, säger Ingvar Demker på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut i Borås till tidningen.
Men frågan är komplicerad. Föreskriften att golv ska ha ”en för verksamheten lämplig svikt” hjälper inte långt. För vad är lämplig svikt? Här verkar det finnas en lucka i regelverket, som snarast måste täppas till.
Segraren i golvkampen på Skottsundabacken, Inger Arvidsson, föreslår en annan lösning. Välj rätt matta från början och låt oss på golvet vara med i planeringen, säger hon.
Ja, det kanske inte behöver vara svårare än så?
