Den svenska mutlagstiftningen är luddig och invecklad. Det är oklart var gränserna går och få döms för mut- och bestickningsbrott. Många minns säkert det så kallade Mamma Mia-målet, då Telia hade bjudit hundra chefer från privat och offentlig sektor på musikal och middag för 1600 kronor per kuvert. Även dåvarande rikspolischef Stefan Strömberg var bjuden. Men han informerade chefsjuristen på Rikspolisstyrelsen och snart inleddes en förundersökning. Teliacheferna Anders Igel och Marie Ehrling åtalades för bestickning 2006 men friades. Fallet orsakade en debatt om regelverket och många krävde klarhet.

Regeringen tillsatte en utredning som i somras överlämnade sitt betänkande till justitieministern. I den föreslås bland annat en svensk kod om gåvor, belöningar och andra förmåner i näringslivet. Koden är tänkt att vara en del av näringslivets självreglering, den skulle förvaltas av Institutet mot mutor, IMM, och komplettera de straffrättsliga bestämmelserna.


Enligt förslaget skulle företag med stöd av koden kunna bedöma vad som är tillåtet. Motiveringen till den här typen av självreglering är bland annat att ribban för vad som är oacceptabelt kan läggas högre än vid reglering i lag.

Förslaget har varit ute på remiss och SvD Näringsliv har tagit del av samtliga yttranden som lämnats in. De flesta instanser är positiva till koden som sådan men många ifrågasätter dess betydelse.


Konkurrensverket pekar på IMM:s roll och ser en fara i att lämna över ansvaret till en privat aktör. Utredningen föreslår nämligen att IMM på sikt ska kunna inrätta en nämnd mot mutor som ska bestämma hur koden ska tolkas.

Det betyder att IMM i enskilda fall ska bedöma om koden följts eller inte, vilket i sin tur kan vara vägledande för domstolarna.

– Vi anser att förslaget inte är så skarpt som det borde vara, det är otydligt att överlåta ansvaret till ett privaträttsligt objekt, säger Dan Sjöblom som är generaldirektör på Konkurrensverket.

– Vi efterlyser tydligare linjer från lagstiftaren om vad som är tillåtet och inte tillåtet. När det gäller andra områden är det domstolarna som avgör, det här är någonting mittemellan. Det blir inte effektivt.


Även domstolarna har reagerat. Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt, säger att kritiken handlar om att koden formellt knyts till tillämpningen av straffbestämmelsen. Han pekar framför allt på en formulering som säger att gärningen blir straffri om koden följs.

– Så skulle det säkert kunna vara i 95 procent av fallen men man kan inte göra den formella kopplingen. Domstolarna måste stå fria från koden. Koden kan inte gälla som lag, utan bör ses som ett rådgivande instrument, säger Fredrik Wersäll.


Torbjörn Linde, kanslichef på IMM, är övertygad om att självreglering är rätt väg att gå och pekar på att det förekommer redan nu genom bland annat Bolagskoden, som är en regelsamling för bolagsstyrning.

– Koden ska i princip vara vägledande. Det är domstolarna som ska pröva, men koden kan vara till hjälp för en åklagare innan man väcker åtal, säger han.

Torbjörn Linde konstaterar att koden är väldigt lik de vägledande etiska reglerna som tidigare tagits fram av IMM.

Anders Stenlund på Svenskt Näringsliv skriver i yttrandet att organisationen välkomnar förslaget. Han motiverar det med att lagen inte ger besked i alla frågor och att andra instrument behövs. Men Stenlund ser även andra fördelar med koden.


– Samtidigt som seriösa företag kan få vägledning avlastar man polis och åklagare. Det är en missuppfattning att koden skulle urholka domstolarnas position. Det är alltid domstolar som tolkar lagen. Mutlagstiftningen är krånglig och väldigt otydlig. Vi tror att koden kommer att skapa mer klarhet, säger Anders Stenlund.