Det är inte första gången den här trenden visar sig. Redan i början av 1990-talet föreslog den nuvarande tyske finansministern Wolfgang Schäuble att man skulle etablera ett ”Kärneuropa” runt Tyskland och Frankrike. Motivet då var att undvika en urvattning av gemenskapen inför utvidgningen med nya medlemmar från Öst- och Centraleuropa. Av Schäubles förslag blev inte mycket mer än att man öppnade en fördragsmässig möjlighet för villiga länder att gå före i lagstiftning, så kallat fördjupat samarbete (enhanced cooperation).
Den här gången är det den gemensamma valutan som driver euroländerna till ett djupare samarbete. Att ha en gemensam valuta och en gemensam överstatlig penningpolitik gör länderna ömsesidigt mer beroende av varandra. Det senaste årets skuldkriser i Grekland och Irland har tydligt visat på en ökad smittorisk över gränserna.
Krisfonden på 750 miljarder euro (440 från Europa) har inte enbart skapats för att rädda Grekland och Irland, utan för att förhindra att smittan sprider sig till hela eurozonen.
Den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) är i sin konstruktion haltande. Penningpolitiken är överstatlig och euroräntan sätts lika för alla euroländer av den oberoende Europeiska centralbanken. Finanspolitiken ligger kvar hos euroländernas regeringar. Kvar hos regeringarna ligger också stora delar av den övriga ekonomiska politiken, till exempel strukturpolitik och arbetsmarknadspolitik.
Den här haltande konstruktionen beror på att regeringarna hittills inte varit beredda att släppa ifrån sig makten över dessa politikområden. Skattepolitiken till exempel är ju något av kärnan i den nationella suveräniteten.
I EU-fördraget och andra rättsakter har man försökt att ändå etablera en gemensam disciplin inom finanspolitiken. I den så kallade stabilitetspakten skulle regeringarna förbinda sig att över tiden ha nära balans eller överskott i sina offentliga finanser. I den så kallade Lissabonstrategin skulle regeringarna åta sig att genom reformer göra länderna mer lika i fråga om ekonomisk prestation och tillväxt.
Varken stabilitetspakten eller Lissabonstrategin har fungerat. Flertalet euroländer har struntat i den finanspolitiska disciplinen. Och bristen på ekonomiska strukturreformer har snarast ökat obalansen mellan euroländerna sedan euron infördes för tolv år sedan.
Den pågående statsskuldkrisen kan till ganska stor del förklaras med dessa svagheter i konstruktionen och bristande respekt för politiska överenskommelser.
Det arbete som nu pågår i olika EU-institutioner och i euroländerna syftar till att rätta till dessa svagheter för att skydda eurosamarbetet mot framtida kriser.
EU-kommissionen har lagt fram sex olika lagförslag för att stärka stabilitetspaktens övervakning och sanktionsmöjligheter. Arbete pågår också för att på ett mer tvingande sätt driva fram strukturreformer för att minska obalanser och öka tillväxten. Man är också överens om att skapa en permanent räddningsfond för att möta framtida statsskuldkriser.
Inför förra veckans toppmöte presenterade Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy ett mycket långtgående förslag till samordning, inte bara av finanspolitiken utan också av arbetsrätt, pensionsregler och bolagsbeskattning. Det tysk-franska förslaget möttes av protester och någon överstatlig finanspolitik ligger inte i korten.
Men det arbete som nu pågår på olika håll inom EU drar åt ett och samma håll, nämligen åt mer federalism på fler politikområden. Och det är främst euroländerna det gäller, även om icke-euroländer sägs vara välkomna att vara med. Det är ju euron som ska skyddas i första hand.
Europeiska unionen ser alltså ut att gå vidare mot en uppdelning i ett A-lag och ett B-lag.
