Analys
Nattmangling, megakrislösning – börsjubel. Det har blivit ett välbekant mönster i Europa. Enda skillnaden är att räddningspaketen bara blir större för varje gång. Men den dåliga eftersmaken från tidigare krisuppgörelser är svår att skölja bort. Hållbarheten på de ståtliga deklarationer som kablats ut från Bryssel har visat sig vara begränsad. Här är sex orosmoment kring nya krispaketet:
1. Grekland En halvering av Greklands skuld låter ju flott. I själva verket handlar det om en nedskrivning med mindre än 30 procent av den totala skulden eftersom de fordringar som ECB, IMF och EU har på landet lämnas orörda. Nästan hela smällen tas av grekiska pensionsfonder och banker i Grekland och Europa. Fortfarande ska de senare säga ja till detta så kallade frivilliga erbjudande, något som är långt ifrån självklart. Om det ändå lyckas krymper Greklands skuld till 120 procent av BNP. Det är en så tung skuldbörda att det förr eller senare riskerar att knäcka landet.
2. Italien Om det var party på aktiemarknaden igår var stämningen desto mer dämpad bland räntehandlarna. Målet med nattens paket var inte att rädda Grekland utan förhindra en akut kris i Italien. Men trots att Europeiska Centralbanken ECB igår stödköpte italienska statspapper rörde sig räntan på landets obligationer inte nämnvärt. Italien betalar höga 5,8 procent på sina tioåriga lån, en ohållbar nivå för ett land med nolltillväxt. Ett problem med den grekiska så kallade lösningen är också att EU låtsas som att det inte är en konkurs (vilket det i praktiken är). Därför utlöses inte heller de kreditförsäkringar, så kallade CDS-kontrakt, som många obligationsägare köpt. När det väl brinner svarar alltså försäkringbolaget med ett rått skratt och ett långfinger. Vem vill köpa riskfyllda statspapper i Europa på de premisserna?
3. Räddningsfonden Till skillnad från vad EU:s politiker fick det som att framstå igår har de rika euroländerna inte lagt en enda ny räddningskrona på bordet. De 1000 miljarder euro som det talas om att EFSF ska kunna bolla med består av löften som dessutom belånats flera gånger om. Löften är till skillnad från reda pengar både billiga att ställa ut och enkla att dra tillbaka. Ännu mer problematiskt blir det vid en granskning av vilka som ställt ut garantierna. Bland de som backar upp EFSF finns Italien och Spanien, som båda kan behöva hjälp och knappast lär kunna kasta en livboj till sig själva. Risken är stor att hela EFSF kollapsar i samma ögonblick som fonden behöver användas. Att Kina och Norge skulle satsa några större belopp torde kunna förpassas till kategorin önsketänkande. EU:s ordförande Herman von Rompuy kanske skulle kasta in en Harry Boy till helgen när han ändå är igång?
4. ECB Desto mer pengar finns tillgängligt via ECB, faktiskt i obegränsade mängder eftersom banken kan skapa pengar. Fortsatta stödköp av statspapper är något som Tyskland motsatt sig. Snart tar italienaren Mario Draghi över som chef efter fransmannen Jean-Claude Trichet och representanter för Europas krisländer har majoritet i styrelsen. Om ECB bestämmer sig för att fortsätta hålla Italien, Spanien och andra länder under armarna kan det visserligen lätta på trycket ett tag. Å andra sidan kan det leda till både stora förluster i ECB och att pressen minskar på krisländerna att snabbt få ordning på sina finanser. Som att skriva ut en blank check till en köpmissbrukare.
5. Tyskland Vilket för in oss på det land som ständigt förväntas rädda showen. Eventuella förluster som ECB drar på sig hamnar hos tyskarna som är bankens största ägare. Om flera av de länder som backar upp EFSF inte kan betala blir det desto dyrare för Tyskland. Men det finns en gräns. Tyskland vill inte satsa mer än 210 miljarder euro. Om Europas finansmarknader börjar brinna igen motsvarar det en väldigt liten hink vatten. Hur långt kan, vill och orkar Tyskland gå för att rädda euron?
6. Tillväxten Sist, men viktigast av allt: utan uthållig ekonomisk tillväxt hjälper inga räddningspaket i världen. Just nu ser det ganska mörkt ut. Flera euroländer i södra Europa lider av kroniskt dålig konkurrenskraft, och någon snabb turbokur i form av devalveringar finns som bekant inte att tillgå. Samtidigt ska dessa länder spara vilket gör uppförsbacken än brantare. Mycket har sagts från EU-håll om hur tillväxten ska främjas genom olika reformer, men än så länge är även det mest tjusiga löften med varierande grad av verklighetsförankring. En sak är helt säker. Någon gång kommer Europa ta sig ur krisen. Men det är klokast att vänta med att skriva in den 27 oktober som det historiska datum då allt vände.
