På toppmötet den 8-9 december beslutade de 17 euroländerna att tillsammans betala in 150 miljarder euro till IMF, medan andra, frivilliga EU-länder skulle kunna få fram 50 miljarder till.

Parallellt hoppades man att G20-länder som Kina, USA och Japan skulle skjuta till motsvarande summa – 200 miljarder euro – till IMF-kassorna.

Hälften av de nya 400 IMF-miljarderna skulle sen kunna gå till euroländer i kris, medan den andra halvan skulle göras tillgänglig för valutafondens andra räddningsprogram i världen.

IMF, med 187 medlemsländer, som hjälper länder i akut kris med nödlån mot att dessa underkastar sig olika reformprogram, har idag 296 miljarder euro tillgängliga för utlåning.

Att euroländerna först skulle dryga ut denna kassa och sedan göra pengarna tillgängliga åt sig själva, var tänkt som ett sätt att ta sig runt det hårda motståndet från framför allt Tyskland och Europeiska Centralbanken (ECB) mot direktinbetalningar till svajiga euroländer.

Dessutom skulle man genom att gå omvägen via IMF i Washington med låneförfrågningar undvika upprepade uttag i EU:s egna redan ansträngda, och än så länge, om sanningen ska fram, inte helt färdigfinansierade nödfonder. Varje förfrågan om nya uttag riskerar att skapa ilska hos medborgare i euroländer med god ekonomi som inte vill hosta upp mer pengar till euroländer som slarvat med sin.

Med IMF-lösningen tänkte man också ta sig runt politiska och lagtekniska hinder i länder som Tyskland, vars författningsdomstol gjort klart att det nu öppet betalningströtta parlamentet i Berlin måste ge klartecken till varje nytt lån.

Sagt och gjort: EU:s 27 ledare skakade hand i Bryssel och gav varandra 10 dagar för att resa hem och förhandla med sina riksbankschefer om exakt vilken summa man kunde bidra med.

Förra måndagen meddelade eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker efter ett finansministermöte att bara de 150 miljarderna till från euroländerna var säkrade – med tillägget att flera länders regeringar först måste tillfråga sina parlament. Av de tio EU-länderna utanför euron är det bara Sverige, Tjeckien, Polen och Danmark som vill vara med.

Grekland, Portugal och Irland, som redan får hjälp ur av EU och IMF, står utanför. Ungern, Rumänien, Lettland, Litauen och EU:s fattigaste land Bulgarien avböjer också.

Storbritannien, som på toppmötet för tio dagar sedan vägrade att skriva på en pakt om ökat centralstyre om budgetdisciplin och samordnad politisk politik inom hela EU, vägrar också att skjuta pengar till särskild IMF-fond för euroländerna.

Den brittiske premiärministern David Cameron sade i parlamentet i London att IMF var till för att rädda länder, och inte valutor.

Den tyska regeringen, som enligt måndagsmötets slutprotokoll gick med på att bidra med hela 41,5 miljarder till IMF, måste få Bundesdagens godkännande, vilket kan bli svårt.

Chefen för den tyska Bundesbanken, Jens Weidmann, sade i måndags att hans bank bara kan gå med på given om G20-länderna, världens tjugo rikaste nationer, också bidrar.

Och detta kan bli den svåraste knuten att lösa. USA och Kanada har inte visat något intresse alls för att stödja en särskild eurofond inom IMF. President Barack Obama har upprepade gånger påpekat att EU har nog med egna resurser för att lösa sina egna problem. Japan sade i förra veckan att EU måste göra mer för att lösa krisen, men ingenting om bidrag till IMF. Även Kina, Indien och Brasilien verkar nödbedda.

Bara Ryssland har antytt att man kan bidra till IMF-planen.