Världens intresse för de somaliska flyktingarna är inte särskilt stort, konstaterar Maeve Murphy, där hon sitter i det enda luftkonditionerade kontoret i nordöstra Kenya.

Maeve är UNHCR:s fältchef i världens största flyktingläger, på gränsen mellan Kenya och Somalia. Där trängs 300000 flyktingar i väntan på... ja vadå. Majoriteten har lämnat grannlandet som har skakats av inbördeskrig i snart 20 år och lägren är så överfulla att de håller på att kollapsa. Men Maeve räknar inte med något större stöd från omvärlden.

– Folk har fullt upp med att rädda sina hus från banken, säger hon.

Många har slagit fast att det är världens rika länder som drabbas hårdast av den ekonomiska krisen, och det är säkert sant om det enda man kan räkna är dollar. Samtidigt svälter just nu över en miljard människor på jorden och enligt FN-organet UNDP räcker det med en BNP-minskning på tre procent i ett fattigt land för att barnadödligheten ska fördubblas.

I USA ryker villan, i Malawi dör spädbarnen.

Bistånd och utvecklingshjälp framställs ofta som något vi delar med oss av, av snällhet – som om det som pågår i fattiga länder visserligen är tragiskt, men egentligen inte påverkar oss. Det argumentet punkterades om inte innan, först en gång den elfte september, sedan en gång till av svininfluensapandemin.

På måndag inleds Världsbankens årliga konferens i utvecklingsekonomi i Stockholm, under temat ”Development Challenges in a Post Crisis World”. Höjdarna kommer för att diskutera miljö, klimat och utveckling i skenet av finanskrisen. Flera av dem åker sedan vidare till Rework the world i Leksand, för att fortsätta diskussionerna kring hur man globalt ska kunna skapa hållbara jobb för framtiden. Mötet äger rum på stadens hockeyarena, och det känns nästan som en symbolisk placering: Nu får det vara slutsnackat – dags för nedsläpp.

Jag tänker på Maeves beskrivning av människans egoism, när jag går där i Dadaabs flyktingläger. Det är ramadan, solen står högt på himlen och många håller på att svimma av törst och hunger. Jag undrar försiktigt om inte fastan är till för att påminna den som har det bra, om att det finns de som är mindre lyckligt lottade?

Mohamad, 17 år, ler lite.

– Jo, precis. Under ramadan tänker jag på de som blev kvar i Somalia.