Krig är en lysande affär, om än inte för dess offer. Två nyheter de senaste veckorna illustrerar denna sanning. En är Washington Posts enorma granskning, som tagit två år att göra, av USA:s underrättelse- och säkerhetsapparat. Den har exploderat i storlek och kostnad efter 11 september-attackerna. Höga chefer djupt inne i maskineriet vittnar för tidningen om hur de bågnar under högarna av underrättelseanalyser som ingen hinner läsa.
Nästa nyhet var de tiotusentals händelserapporter från kriget i Afghanistan som läcktes via whistleblower-sajten Wikileaks. Bland andra New York Times fick förhandsgranska dokumenten, som berättar om stora antal civila offer och misslyckade operationer.
Dessutom pågår förstås också USA:s irakiska insats, där Obama visserligen ska dra tillbaka de stridande styrkorna i slutet av augusti, är det tänkt, men där den amerikanska närvaron ändå kostar miljardbelopp i flera år framöver.
En stor del av dessa krigsmiljarder dollar hamnar i privata företags fickor. Till glädje för aktieägarna, men knappast för USA:s skattebetalare.
Ett av dessa bolag är det ljusskygga Xe Services, mera känt under sitt tidigare namn Blackwater. Bolaget bedriver militär utbildning och hyr ut sin privatarmé, flygvapen och pansarfordon till bland andra USA:s utrikes- och försvarsdepartement och CIA. Medan Blackwater gjort sig omöjligt i Irak efter att dess anställda sköt ihjäl sjutton irakier i september 2007 (varefter bolaget raskt bytte namn), fortsätter USA glatt att anlita Xe:s tjänster i Afghanistan. Grundaren Erik Prince, som startade Blackwater som en relativt liten träningsanläggning 1997, kan helt och hållet tacka terrorkriget för firmans kraftiga expansion sedan 2001.
Flera företag i samma bransch, som börsnoterade DynCorp och Triple Canopy, grundat av krigsveteraner 2003, ser till att Pentagon har ett brett utbud av privata soldater att välja mellan.
Fredspristagaren Barack Obama må vilja få sina ärvda krig avslutade. Men ägarna till de privata arméerna har helt andra intressen.
