Regeringens reformer för 2009 kostar 32 miljarder kronor. Alla verkar anse att det är för litet.
Mitt i opinionsstormen står finansminister Anders Borg - som en sentida Gunnar Sträng - och talar om vikten av att ”upprätthålla god ordning i de offentliga finanserna”.
Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv vill ha mer, socialdemokraterna kräver ytterligare åtgärder, igår gick rektorn för Handelshögskolan i Göteborg ut och krävde att staten tar över personbilstillverkarna Volvo och Saab.
Allt verkar möjligt när finanskris råder och mycket djup lågkonjunktur hotar. Ute i stora världen förbereder Barack Obama ett gigantiskt amerikanskt stimulanspaket. Detsamma gör premiärminister Gordon Brown i Storbritannien.
Naturligtvis ställs kraven för att hålla igång ekonomin och rädda kvar folk i jobb. Allt görs med goda föresatser och regeringen fungerar som alla goda gåvors givare.
Men det gäller att välja rätt åtgärder och penningpåsen är faktiskt inte outtömlig även om det kan verka så.
I förra veckan talade chefen för Internationella valutafonden om att det kan bli nödvändigt för varje land att satsa 2 procent av bnp på krisåtgärder. För svensk del skulle det motsvara drygt 60 miljarder kronor jämfört med redan beslutade 32 miljarder kronor.
Nästa år kan bli riktigt mörkt ekonomiskt. Regeringen ber till högre makter att det finns pengar kvar att satsa när vi går in i valåret 2010.
Den borgerliga regeringen tänker inte gå till val med ett galopperande budgetunderskott. Det har de gjort förr. Det kan de aldrig göra igen om de vill ha en chans att vinna.
Läs regeringens uppdatering av prognossiffror
