Nu hoppas entreprenörer bakom tjänster som Spotify, Voddler, Gamersgate och Headweb att Sverige ska gå i bräschen för de lagliga alternativen.
För innehållsägare är Sverige den perfekta testmarknaden – en digital distributionsmodell som lockar pirater till att betala, lär kunna göra detsamma på de flesta andra marknader.
Men enbart existensen av lagliga alternativ löser inte problemet. Vi – pirater och konsumenter – ställer högre krav än någonsin tidigare.
Tillgängligheten måste vara på topp och kopieringsskydd och andra restriktioner går bort. Vi nöjer oss inte med ett ihåligt utbud av säkra kort uppblandat med gammal skåpmat. Prislapparna får inte heller uppfattas som oskäligt höga.
Då fildelar vi hellre.
För det är vi konsumenter som bestämmer vad som kommer att fungera och vad som kommer att bli en flopp.
Men som konsument måste man ställa sig frågan – när blir man egentligen nöjd?
Mitt eget musikbehov tillgodoses fullt ut av Spotify och inköp av fysiska skivor. Jag har bara köpt enstaka låtar i digitalt format. 10 kronor för en komprimerad musikfil känns inte prisvärt. Ett bättre utbud hade varit önskvärt.
På film- och tv-seriefronten är frustrationen större. Systemet med olika releasefönster i olika länder irriterar, likaså det förutsägbara utbudet av enbart säkra kort och skräp som finns hos den lokala videobutiken. De digitala alternativen har ärvt problemen. Den enda egentliga skillnaden är att jag numera slipper resa mig ur soffan.
Frågan är om fildelningens viktigaste effekt verkligen är att vi vant oss vid att få allting gratis. Kanske är det istället så att vi vant oss vid –och kräver – en helt annan tillgänglighet.
